Dagen innan jag blev sjuk stannade jag till med bilen vid en strand där jag inte brukar stanna. Jag tog en stund för mig själv. Naturupplevelse, P2 och ensamhet. De bästa ingredienserna för att samla kraft och att vara rädd om mig.

Isblocken hade strandat så vackert, solen sken och axlarna sjönk. Idag var jag där igen och såg stranden på nytt. Isen har smält och luften är varmare.

För exakt tio år sedan var jag också sjuk. Jag hade drabbats av den stora utmattningen. En tid av förändringar, fertilitetsbehandlingar, stor sorg och stora utmaningar ledde till att jag blev sjuk på ett sätt jag inte visste att man kunde bli sjuk. Sömnlöshet, minnesförluster, oro, nedstämdhet och förlorat hopp. Men min chef visste och skickade hem mig med orden ”Nu tar du hand om dig så tar jag hand om jobbet”. Det var nog det bästa hon kunde säga, och nu har hon fått anledning att säga det igen så att jag till slut stannade hemma med min feber.

Det finns likheter, men ändå är skillnaden total mellan denna fysiska utmattning och den psykiska jag upplevde då. Nu sover jag gott (förutom en del knepiga feberdrömmar) och är i grunden glad och tillfreds. Det svåraste då var att sjukdomen inte syntes. Att jag upplevde mig klen och som nån som hittade på. Jag hade tur i mina möten med vården. Sjuksköterskan på psykakuten (Ja, dit kan man gå utan att vara psykiskt sjuk), läkaren på vårdcentralen och kuratorn jag fick remiss till – alla bekräftade de att min sjukdom var en naturlig reaktion efter en tuff belastning. (Vilket min kloke make redan försökt förmedla). Jag fick vara hemma i fem månader och jag fick komma tillbaka i egen takt. Tack och lov att det var för tio år sen och inte idag som jag drabbades av utmattningsdepression.

Men spåren finns kvar. När jag satt och väntade på doktorn på Infektionskliniken märkte jag att känslan var densamma som för tio år sedan. ”Tänk om de inte tror på mig!” Varifrån kommer den där rädslan. Är den en rest från den sjukdom som var då, eller är det en allmänmänsklig oro?
Men så mötte jag också idag en doktor som tog min feber på största allvar och nu drar igång den utredning jag har väntat på.

Idag fick jag höra att jag såg sjukare ut än nån annan patient med långvarig feber. Och jag blev jätteglad, eftersom det bekräftar att man tror på min sjukdom. Lite sjukt, men så är det. 😉

Den där våren för tio år sen gick mig helt förbi trots att jag tog doldispromenader i skogen. Nu har jag också missat en del av vårens ankomst eftersom jag är inne mest hela tiden. Men när jag går ut ser jag den, och när jag idag parkerade vid samma strand en gång till blev det tydligt att sommaren snart är här.