En period varje år ångrar jag bittert att jag har skrivit en bok. Trots att åtskilliga människor berättat att den gjort verklig skillnad i deras liv så är det som att de orden väger oerhört lätt så fort det blir dags för deklaration. Jag avskyr den sysslan bittert. När jag nu andra året i rad måste deklarera med ett febertungt huvud vill jag nästan gråta när jag ser det där fula brevet från Skatteverket.

Hittills har jag inte tjänat på att vara författare. Innan jag blev sjuk hade vi i flera år levt med begränsad inkomst för att jag skulle få chans att skriva, och världens bästa man gick upp i arbetstid bara för att jag skulle kunna gå ner. Det har kostat mer än det givit. I alla fall ekonomiskt. Ändå måste jag krångeldeklarera eftersom jag har ett företag. När jag har fått nåt av alla fina läsarbrev har författandet varit värt allt byråkratiskt krångel, men den här tiden av året – och särskilt när boken för tillfället verkar vara rätt oläst – önskar jag varje dag att jag aldrig skulle ha givit ut den där boken. Den senaste två veckorna har det sålts ett enda exemplar. Det gör det extra obegripligt att förstå att jag måste använda min ytterst begränsade kraft till den där jäkla deklarationen. Och om nån nu skriver att ”deklaration är det roligaste som finns” så är det stor risk att jag aldrig låter den personen kommentera igen. Det är som att säga till en som saknar ett ben att säga att det är roligast i världen att hoppa jämfota.

Eftersom jag förväntas vara vuxen trots att jag är sjuk så får jag bita i det sura äpplet ändå. Det är inte nån idé att be någon annan om hjälp, det blir bara ännu jobbigare om jag ska försöka förutse att på torsdag klockan tre kommer jag ha tillräckligt lite feber för att orka sätta mig med det här. Istället försöker jag dela upp bokföringen och deklarationen i så små portioner som möjligt, för att det ska gå att tänka på det ens. Problemet är att det då drar ut så enormt på tiden att en fjärdedel av mitt år kommer bestå av vånda över en syssla jag inte begriper, helt saknar motivation till och egentligen inte är frisk nog att göra. En världslig onödighet som kan stjälpa hela den lilla orken.

Idag ska jag inte (heller) röra det där skräckpapperet. Idag vill jag spara på krafterna så jag orkar fika med en vän som verkligen förstår det där med att leva med begränsade krafter. Alltför få förstår hur det är. Jag själv förstod det inte tills för ett drygt år sen. Men nu har jag lärt mig läxan, och skulle så innerligt gärna vilja börja i en ny klass av livets skola. Gärna en klass med ämnen som jag tycker om. Kreativt skrivande till exempel. Men nästa bok ger jag nog bort gratis i pdf till den som vill läsa. Och lägger ner företaget så att jag kan deklarera på det där sättet som ekonomiska nollor som jag bör göra: skicka ett SMS och vips vara klar.