Det har hittills varit en helg med stora upplevelser varvat med vila. I fredags mötte jag en god vän vid tåget och efter Astrid Lindgren-spel och fika med barnen drog vi på oss finkläder och åkte för att lyssna på Sarah Dawn Finer.

Det var ett hotell i stan som hade ordnat ett unikt koncept med fin fyrarättersmiddag kombinerat med intervju och konsert med Sarah Dawn. Det kostade, men smakade helt fantastiskt. I alla bemärkelser. Vi satt nära scenen, såg och hörde allt och åt otrolig mat. Och om jag jämför mitt mående med den förra SDF-konserten i april så märker jag att febern och värken är lindrigare nu. Den är fortfarande too much, särskilt efter såna här utflykter, men definitivt inte så illa som då.

Så blev det en eftereuforisk och huvudvärkig lördag med vila inför nästa unika ljusögonblick. Sundsvallsidén Lyslördag. Trogna bloggläsare känner igen att jag skrivit om det tidigare, och att jag sörjde att jag var för sjuk för några timmar på stan förra året. Nu klarar jag det. Kunde gå omkring lite med sonen och sedan vänta in ljuset på det helt mörka torget. Först när alla lampor är släckta märks det hur mörkt det egentligen är. Sång av fina körer, en fantastisk operaröst och en inte lika imponerande röst som sjöng signaturmelodin, Stad i ljus, samtidigt som alla adventsljusen i stadskärnan tändes upp. Men oavsett sångare så blir jag rörd varje år jag får uppleva detta. Som en adrenalinkick när den ståtliga granen vi stod under, i mörkret, plötsligt tändes upp under refrängen till Stad i ljus.

Granen är dessutom en gran jag sett på en älskad plats ända sen jag var barn. Nu avslutar den sitt liv med att förgylla advent för många.

Huvudet berättar att det var ganska slitsamt att stå ute i blåst och kyla igår, så idag blir det vila stora delar av dagen. Just nu väldigt stillsam, när min pratglade morgonkompis sover hos mormor. Det är väldigt sällan som han har sovit borta, så det känns tomt. Och lugnt. 😉