Dagens dikt i min diktjulkalender var denna.
När jag publicerade den imorse fick den tillägnas mitt land. Ett Sverige som jag vill ska präglas av medmänsklighet, öppenhet och inkluderande. Ett land som jag vill ska vara lika välkomnande gentemot båda mina barn, som har olika hudfärg och ursprung men exakt samma självklara tillhörighet i familjen.
Som familjen är skulle jag vilja att mitt land vore. Men just idag känns det mörkt, och bilden på barnens händer blir aktuell igen. Den bild som jag delade med mig av ofta inför höstens val. Nu blir det ett nytt val, och det kommer behövas många ljus av hopp för att jag ska våga tro att det ska leda in på en väg där jag kan känna mig trygg att låta mina barn vandra på egen hand.
Nog märks det att det är min behandlingsvecka när jag inte varit in till dig som jag kollar varje dag.men orken har knappt räckt till att skriva egna inlägg. Men du om ngn vet hur det är att sakna krafter så därför har jag inte synts till Men tack för att du orkat vara in till mig o kommentera.Det betyder så mkt att ngn skriver så man ser att ngn läst-
Ja valet vad ska man tro o nu visade verkligen sd vad som är deras fråga om man inte fattat det tidigare- De behövs mkt förböner av oss som ber för vårt land, bön har ju tidigare kunna förändra land ser vi ju i GT tex Esters bok så det måste ge oss frimodighet att våga be. Kramar och böner
från en som håller på brinna upp av klåda just nu
Ja, jag vet ju att det kostar dig kraft bara att klara dagen, så din hälsning betyder extra mycket dessa dagar. Tack och stor kram. <3
Åh vilken talande bild och text!
Det är inte ett likadant utseende som gör en familj.
Eller ett land.
Du kämpar så bra för goda värderingar.
Heja dig.
Kram
Tack för dina fina ord och kram tillbaka! Jag önskar dig goda dagar!