Igår var det en ovanligt mörk dag trots eld i kaminen hela dagen. Ibland sker det något litet sorgligt som får all annan sorg att bubbla över. Den välkända droppen som får bägaren att svämma över. Det är en bra bild i all sin slitenhet.

När bägaren svämmat klart och barnen kommit hem fyllde vi på elden igen. En huvudlös giraff fick bli ett med elden och bjuda på värme och ljus – och hoppet att vi ska kunna åka tillbaka till Kenya och ta med flera djur hem.

Det behövdes mer ljus än så. Mitt hår ser sällan frisörer, och i och med sjukdomen har jag varit ännu mindre intresserad av att bli post-friserings-utmattad. Världen slipper ju ändå se mig. Men så hittade jag en hårfärgningsmousse på halva-halva-halva-reapriset och igår tog jag gossebarnet med som moraliskt stöd och färgade håret för tredje gången i livet. Det skulle bli blondare var det tänkt, men blev nog mer rödlätt. Oavsett det så muntrade förändringen upp mig och gav tillbaka lusten att utmana kroppen och vara med en stund på femtioårskalas ikväll.

Den sexårige assistenten fotade, hejade på och kollade instruktionsbilderna noga åt mig. Det behövdes! Han har flera gånger berättat om yrkesplanerna att bli frisör och brandman i kombination. Gårdagen bekräftade att det är en utmärkt idé.