En sommardag har vi kvar, och befinner oss långt ifrån ljuständning på gravar. Men minnas kan vi göra oavsett var vi befinner oss. Med den här gryniga bilden minns jag förra årets allhelgonahelg vid min pappas och morföräldrarnas grav. Sorgen efter min pappa har jag skrivit om tidigare, morfars hundraårsdag passerades i förrgår och min mormor saknar jag fortfarande fastän det halva mitt liv gått sen hon dog. Jag skriver dog och inte ”gick bort”. Omskrivningar för döden är något som jag undviker, eftersom jag tycker att döden liksom andra svåra frågor ska talas om och inte undvikas som om det vore något farligt eller fult att nämna.
Astrid Lindgren sa någon gång att hon och hennes syster -eller var det vännen Madicken? på gamla dagar brukade hälsa varandra med ”Döden, döden!”, bara för att ha avhandlat den frågan. Jag gillar den filosofin. Om vi inte kan låta bli att tänka på något så är det läkande att kunna prata om det – åtminstone med någon.
Madicken är för övrigt en favorit och har alltid varit. Här skräms hon av spöken långt innan Halloween uppfanns. Den traditionen tar jag smått fanatiskt avstånd ifrån, eftersom jag inte alls kan hitta kopplingen mellan spöken, vampyrer och monster och allhelgonahelgens stillsamma vördnad för de saknade och livet de levde. I måndags, när det var den verkliga aftonen före Alla helgons dag, var vi på en restaurang där de flesta av gästerna var utklädda och servitörerna blev allt mer skrämmande och blodiga ju längre kvällen gick. Kopplingen förstår jag som sagt inte, men de hade förmodligen kul.
Håller med, fullständigt!
Heeeeej! Vad skoj att hitta din blogg! Hoppas att du har det toppen på semestern! Här är det tråkväder men lite trädgårdsfix blev det idag. Plockade sista Luktärtorna idag! Inte klokt, i november! Kramar!
Jag har inga gravar att gå till heller, för de är för långt bort, geografiskt. Men det hindrar ju inte att man minns dem man förlorat under åren. Gamla människor och ibland yngre som borde haft många år till. Och hoppas att döden dröjer några år till för oss som lever. Jag tänker en hel del på Tranströmers dikt
”Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta.” Den kan jag relatera till!
Håller med dig. Jag har alltid reagerat när man säger gått bort. Man måste våga säga vad som händer. Jag vet när jag var rätt ny på jobbet så hade vi en dag om döden och den äldre sjukvårdspersonalen reagerade så starkt på att jag sa att vi pratade om döden hemma i mitt föräldrahem o att det inte var ngt konstigt. De var helt skräckslagna. Jag tror att för allas skull ska man våga sätta ord på det enda vi alla vet att vi ska gå ign. Även ajg rä för långt att sätta ljus på pappas grav så det blir i kyrkan imorgon. Ha en skön sista dag kram
Tack för era fina kommentarer! Allhelgonakramar
Ååå jag älskar Astrid Lindgren. Har aldrig firat Halloween då jag inte heller gillar kopplingen.
Hade tänkt gå ut idag och rensa mina tankar men har inte kommit så långt. Syrran kommer hit snart och ska sova här så blir nog inte av heller =( Vill inte dela några tankar och känslor med min familj. Men jag ska börja med det snart.. Funderar på att gå lite hem från jobbet (brukar ta bussen) Det tar säkert en timme att gå men tänk vad många tankar jag kommer hinna göra av med under den timmen =)
Ha en bra söndag!
Kram