När boken är slut lämnar den ett tomrum i mig. Som om en vän har givit sig iväg på obestämd tid. Det kan låta drastiskt att tala så om en roman, men när Sara Lövestam är författaren räcker inte orden till. Och orden tar slut alltför fort eftersom jag inte kan låta bli att sluka. Jag försöker lägga den nya boken åt sidan för att spara på glädjen, men de är som magneter de olästa Lövestam-romanerna.

Luften är fri heter den senaste boken om den nu hemlöse Kouplan som löser andra människors gåtor i väntan på att dagarna ska gå tills dess att han ska kunna söka asyl igen. En väntan som är kamp. Som är tunga steg på skör is. Sara Lövestam ger mig perspektiv på egen väntan, som tycks vara ett huvudspår i det egna livet. Många är de väntrum som livet har placerat mig i. Emellanåt har de verkat outhärdliga, men i Kouplans närhet tycks de tryggare och mildare än jag annars sett dem.

Porträttet av Kouplan är varmt och färgstarkt målat, och ger mig inträde till världar jag inte har känt till men gärna vill förstå. Och när jag skriver det tänker jag på Kouplans mor och vill leva efter hennes devis i mötet med andra människor. Vilken devisen är? Läs böckerna så vet du. Sanning med modifikation, Önska kostar ingenting och Luften är fri. Utgivna av Piratförlaget, och prydnader för bokhyllan.

Förresten: vilka otroliga filmer de skulle kunna bli de här böckerna!