Jag låg i soffan igår kväll och lyssnade på Musikhjälpen, och insåg plötsligt att det inte var många timmar kvar till Lucia. Jag brukar alltid bjuda min familj (först en, sen två, nu tre) på lussande men hade totalt glömt att det var på väg att bli den trettonde. Phu, jag hann plocka fram lussebullar ur frysen och leta rätt på mitt gamla lucialinne.
Jag kunde inte motstå att ta med ett linne också i gossens storlek, trots att jag inte brukar lyckas locka in honom i såna. Men imorse vaknade han samtidigt som jag och smög upp med mig för att fixa mysfrukosten till storasyster och pappa. Dessutom ville han vara tärna med mig och ett av storasysters alla lucialinnen fick användas igen!
Snart lussande på skolan. Dit går vi med en tomte till lilla tomtekören som ska välkomna alla och värma upp inför luciatåget. Vi får också dit med (feber och) vemod eftersom denna fantastiska lilla skola nu ska läggas ned och framtiden när det gäller barnens skolgång är oviss och inte alls så som vi drömt om. Precis som min sjukdom. Så just idag är det märkligt att jag har fått med en novell i antologin som handlar om att leva sin dröm. (Den kan man för övrigt vinna just idag). På flera plan gör jag just det – lever min dröm – men det senaste året har det bitvis varit så dålig täckning i den drömsömnen.
Mysig tradition ni har.
Roligt att du kom på det och kunde ta med lillebror.
Men jag förstår om det är ledsamt med skolan som ska läggas ner.
Kram
Ja, verkligen. Det ena mysigt, det andra tragiskt…
Fin tradition!
Familjelycka!
Så glad jag blev att du orkade fulfölja traditionen. Här kom traditionen av sig när jag fick cancer, det är jag som driver sånt.
Hoppads helgen får ge lite ork och kraft kram
Tack och detsamma! <3
Ja, är glad att morgonfirandet blev av oxå i år.
Jag stannade inte hela kvällsfirandet, men fick insupa känslan och se min vackre lille tomte som övat och övat på sångerna!