Idag har jag trotsat feber och skakiga ben och varit och lyssnat på min dotter när hon sjöng solo på högstadiets skolavslutningsshow. Just den här sången var det. Kära vännen, som hon känt sen de var förskolebarn med gluggar mellan tänderna, kompade på piano. Nu är de sjätteklassare och har mod och styrka och lärares uppbackning till att sjunga och spela inför alla de äldre eleverna. Behöver jag säga att jag är stolt? Och tacksam över att när barnen får växa i en mylla där de mognar och vågar vad som tidigare verkat ouppnåeligt.

Det sjungs så mycket idag. På skolavslutningar, teveprogram och talangjakter, och det är skillnad på olika slags framträdanden. Jag har aldrig varit en sån där vuxen som blir tårögd och leende hur barn än sjunger. Snobbigt kan man tycka, men jag blir inte rörd av falsksång och kopierade höftvickningar. En del barn sjunger på ett så singstar-aktigt sätt, högt, showigt och utan nyanser. Andra kan sjunga, eller vill verkligen lära sig, men kanske behöver support för att utvecklas och våga sjunga inför publik. Och även Singstarbarnen behöver hjälp att växa och hitta sin egen röst. Jag är så glad när skolan, samma högstadium som jag själv gick på, visar sig vara en sån växtplats. Jag är också så oerhört glad över Kulturskolan som ger glädjen över musiken på samma sätt nu som när jag var en elev där. Dessutom med samma lärare. Knappt ett uns äldre och så fantastiskt hängivna.

Om du är glad över att det finns lärare som gör skillnad, klicka inte bara gilla!
Skriv ett kort eller mejl, eller byt ett ord med just den som du tänker på.