Tänk så varma personer jag har omkring mig. Rent fysiskt, men också här i bloggstugbyn, där goda grannar tittar in och säger så fina ord. Tack för all omtanke!
Ja, jag klarade dagen igår. Vilket inte är något som helst mirakel, utan beror på två veckors vila, förträngning, medicin, solstol (istället för vanlig utan huvudstöd), goda och arbetssamma medhjälpare och stor egen beslutsamhet. Jag satte igång och stängde av tevegudstjänsten förut. Dels för att jag inte orkade med högljudd och fartfylld musik, dels för att jag blev så provocerad av en rad i dagens predikotext: ”För Gud är ingenting omöjligt!” Oj så svårt jag har att tro på det när det känns som att allt det fysiskt tunga får bäras helt i egen kraft. Själsligen känner jag mig buren av både Gud och människor, men fysiskt finns ingen lindring mer än en ytterst marginell dämpning med hjälp av medicin.
Mirakel vore det om jag inte skulle må dåligt efter att ha lämnat hemmet åtta ynka timmar (varav de flesta tillbringades halvliggande). Men dåligt mår jag. På väg hem orkade jag gå några steg från bilen och sätta ett ljus på pappas grav innan mamma skjutsade hem mig till soffan. Jag la mig ner, slöt ögonen och öppnade dem igen en timme senare. Helt slut. Och idag känns kroppen som om den genomfört ett maratonlopp (med influensa). Tungt förstås, men det blev en verkligt fin dag igår. En gåva till alla som var där. Trots att jag inte hörde nån säga tack så är jag övertygad om att det var just en gåva som vi levererade till en nästan fullsatt föreläsningssal. Förberedelse inför ett speciellt slags föräldraskap. En gåva av entusiastiska, berörande och kunniga föreläsare, och av engagerade arrangörer. En av dem ligger nedbäddad idag, och lyssnar på stillhet och funderar på hur man ska kunna förlika sig med en sjukdom som påverkar så här mycket. Ett amputerat ben hade jag kunnat sörja, förtvivla och till slut lära mig leva med. Men hur lär man sig leva med, och sluta beklaga sig över, en sjukdom som gör sig påmind i allt?
Jag lider med dig även om det inte hjälper rent fysiskt. Jag ber och tror ändå att det var ett mirakel att du kom iväg även om kostnaden är så svår och tung. Att våga ta hjälp, att ligga och visa att man inte är stark är något som många har jättesvårt för även om situationen egentligen kräver det, också det är ett mirakel att ha kommit dit även om det är ett tvingande
Men det spelar ingen roll vad jag tror för det är du som har upplevelsen och hur mycket jag än gått igenom de senaste 40 åren av smärta, avsidestagande och trött het kan jag aldrig fullt sätta mig in i din situation. Tänk så olika man kan ta ett bibellord, jag håller oxå på o bloggar om dagens gudstjänst men det tar hela dagen innan jag orkat skriv färdigt. För mig var det en styrka att höra att för Gud är inget omöjligt, även om jag inte alls känner det, för mänskligt sett ser det inte ut så och jag mår inte så men jag måste påminna mig det för att orka tro att jag inte ska dö nu. Här måste jag tjurtro som jag kallar det, tro trots allt. Jag ber att du ska få på något obegripligt sätt känna i din kropp att för Gud är inget omöjligt även när det gäller din hemska sjukdom, att han ändå hjälper fast det inte känns. Jag brukar tänka att vore han inte där skulle jag gett upp för längesen, så nånstans är han men många ggr väldigt osynlig och obegriplig.
Gläds att det blev en bra dag för dom som var där och att du gjorde skillnad. Försiktiga kramar som vill ge hälsa.
Ja, jag har nog en helt annan bild av mirakel. Jag kan inte kalla det mirakel när jag själv (eller du) kämpar och sliter och inget ges gratis. När sjukdomen beter sig precis som förväntat och försämringen kommer som ett brev på posten. Det är lite som när människor säger ”vad pigg du ser ut” när all min kraft gått åt för att ens komma dit. Massor av kamp som på nåt vis inte syns.
För mig är mirakel det som sker på ett sätt som inte går att förklara på ett mänskligt sätt. Jag förstår att det är otroligt skönt att kunna se mirakler på det (andra) sättet, men jag själv förväntar mig betydligt mer av Gud för att kalla det mirakel. Och jag skulle önska fler mirakel som syns i nuet och inte bara i backspegeln flera år senare.
Däremot är det ett mirakel för mig att det trots allt går att känna sig buren av Gud och att jag har kvar min tro (och du din starka) trots alla år av olika slags kamp.
Tack för att du orkar tjurbe för den som inte alltid orkar tjurtro.
Jag läser dagligen dina ord, både här och på FB.
Att få se en annan människas liv, en berättelse som verkar naken och blottande. Det är stort.
Att få ta del av din tro, din kamp med den fysiska sjukdomen, din stora kärlek till din familj och dina vänner känns som ett privilegium.
Att få ta del av en sjukdom jag inte ens visste fanns som lamslagit en stor del av ditt liv.
Tack!
Åh Mary, så starkt du beskriver mitt skrivande och liv. ❤️ Tack för det och för att du berättar att du är här. Jag är glad över det – och är hos dig då och då också.
Jag tänker mycket på dig.
Kan inte sätta mig in i hur du egentligen har det.
För jag kan aldrig fullt ut förstå.
Ändå följer jag din blogg i stort sett dagligen.
För jag vill verkligen åtminstone försöka förstå så gott jag nu kan.
”För Gud är allting möjligt” är ett bibelord som går att tolka lite olika.
Jag är rätt neutral när jag hör det uttrycket.
Har ju varit med om situationer i mitt liv då Gud visat att bönesvaret var mycket närmare än jag trodde.
Så jag kan inte avfärda det helt.
Men andra gånger känner jag ungefär som du.
Det är liksom fel-taimat att komma med de orden ibland.
Jag fortsätter tänka på dig.
Och ska be en extra bön för dig i kväll.
Kram
Så sant Tolmia, ord kan komma helt rätt och helt fel i tiden. Igår tyckte jag Gud var omöjlig att förstå sig på så då var det verkligen fel tajming. Men vi åt thaimat på kvällen. 🙂
Tack för bön och tanke!
Vi är många påAtt jag sett Guds hand i mitt liv, små och större underverk, gör att jag tror ATT Gud kan, det handlar om om, eller egentligen när, men aldrig att. Det är alltid nåt, eller kanske allt! Kram!
Ja, det där ATT:et finns där, och ger både hopp och förtvivlan. ”Men GÖR då, du som kan!”
Kram i retur
Är ju också troende och tröstar mig ofta med att dom gamla bibelskribenterna också var trötta, sjuka och helt oförstående till varför saker fick pågå. Daniel var ”utmattad” och ”sjuk” av allt profeterande.
Kram <3
Ja, jag låter ofta som David. Både i vrede och i lovsång. 🙂 Förebild!
Kram till dig
”Men hur lär man sig leva med, och sluta beklaga sig över, en sjukdom som gör sig påmind i allt?”
Det undrar jag ofta! (Berätta gärna om du kommer på hur man gör 😉 )
Detta är så svårt. Ingen vill vara en som jämt pratar om sina krämpor. Men om sjukdomen hindrar en i allt är det omöjligt att inte tala om det. Berätta, förklara, sörja.