Efter två dagar med (ovanligt givande) läkarbesök och ofrånkomliga promenader i sjukhuskorridorer är kroppen värkig och huvudet mer grötigt än vanligt. Men jag har noterat att mina ögon alltid är känsliga för gröt. När det blir för mycket av något så orkar jag inte sålla ut vetet bland agnarna, och det myckna ger en stress över att inte hinna eller orka se, höra och bemöta.

Om många personer delar med sig av samma sak i flödet på sociala medier.
Om en person delar med sig av för många saker på kort tid.
Om det innan jag hinner svara kommer för många SMS eller mejl från samma person.
Om samma ord förekommer för många gånger i rad (fotboll, GMO, gluten fyller en del av flödena nu).
Om samma person säger för många ord på kort tid.

Allt det blir till gröt för mig, och jag varken orkar eller ids ta till mig. Så om du vill att just jag ska smaka, laga inte gröt. Laga hellre en koncentrerad och energirik liten kaka.

Jag misstänker att fler är som jag i detta, att det är svårt att få syn på det väsentliga om det kommer mycket information. Och jag tror det kan vara så oavsett om hjärnan är mer eller mindre uttröttningsbenägen. Så jag, som är ordrik själv, övar mig också på att fatta mig kortare och sparsammare. Det kanske inte märks. Men jag övar. Kanske innebär det färre blogginlägg och statusuppdateringar. Kanske innebär det ökat fokus på det som väl görs. Kanske ökad förmåga av att njuta av musik och litteratur trots hjärntröttma. Jag njuter av jazziga toner, som dessa som Barbro Hörberg bjöd på tre år innan hon dog.