En sån trötthet drabbade mig igår. Den är kvar när jag vaknar. En känsla av att det jag lägger min begränsade kraft på, och har trott varit viktigt, egentligen saknar mening.
Att lägga ett stort engagemang på insamling för en god sak med en utlottning av egna böcker och märka att de enda som var intresserade var två av mina vänner som hade kunnat få böckerna direkt. Det skulle ha besparat mig en massa arbete i onödan. Ja, jag är besviken. När det känns som att det jag gör är meningslöst och att mitt engagemang och mina böcker är ointressanta, vill jag bara dra en filt över huvudet och lägga mig ner. Just nu gör jag det bokstavligt talat. I sängen innan nån annan vaknat.
Det går inte att se nån vits just nu med att omsorgsfullt påta ihop dikter och paketera dem (i mina ögon) väl. Vilken skillnad gör det i världen? Jag får inte ens någon lön. Det lilla jag orkar göra nu, i och med sjukdomen, är alltihopa sånt som inte ger inkomst. Och just nu ser jag ingen annan inkomst heller med nåt av det. Det (med min kraftreserv mätt) stora engagemanget i adoptionsorganisationen och det lilla jag kan göra i kyrkan. Vad gör det för skillnad egentligen? Och alla dessa dikter som jag trott varit mitt kall. Nu känns det naivt och patetiskt. Människor läser och glömmer och går vidare. Och inget är förändrat. Kanske borde jag använda den lilla ork jag har till att städa källaren istället. Inte för att det verkar meningsfullt, men det är ju sånt som vanliga människor gör.
Det som har tydlig mening är att vara mamma, och även om det inte heller där går att se vilken effekt det jag gör får i långa loppet, så är meningen tydlig. Att lotsa barnen framåt i kärlek och respekt. Att tända tredje ljuset och bjuda dem på frukost och kramar. Det är vad jag kan göra. Att älska min man och familj och vänner med förstås. Men de klarar sig bra på egen hand, så där gör jag ingen omvälvande skillnad även om jag kan vara trevlig att vara med ibland. Skrivandet och det brinnande engagemanget i olika frågor har tydligt tappat sin glöd just nu. Julkalendern med dikter är klar och kommer publiceras, men därefter vet jag inte. Gud har en dryg vecka på sig att visa på att allt mitt engagemang inte har varit bortkastat. Annars får det bli en tid av tystnad efter jul. Kanske är det det som behövs för att hitta meningen med allt slit. Att jag tystnar och låter andra tala. Att vila och använda den lilla kraften till att försöka bli frisk. För jag förstår att den här ledsna känslan av meningslöshet kommer ur min sjukdom, och min långa frånvaro från arbetslivet. Det är tungt ska ni veta. Men ibland undrar jag om någon egentligen vill veta vad som är riktigt tungt.
Min och dotterns gemensamma ljuslykta. Att göra ljus tillsammans. Mening.
Det du gör har gjort/gör skillnad i mitt liv iaf. <3
Och din blogg har fått mig att se och förstå mycket mer om adoption o rasism. Och jag har upptäckt hur mycket likheter det finns mellan diskriminering och utanförskap pga tex hudfärg och funktionsnedsättning.
Jag håller med N! Din bok är viktig för mig och hjälpte mig att komma vidare i min process. Det du skriver här läser jag varje inlägg av, för oftast blir jag berörd eller klokare av dina texter. Det du gör har mening, fina Cecilia. DU är viktig! Men jag läser och går ofta vidare utan att lämna ngra spår efter mig 🙁 jag har ingen förklaring egentligen, eller ursäkt, för jag vet ju hur kul det är att få lite respons på det man gör eller skriver. Skärpning där till mig! 🙂
Men ge inte upp, jag skulle sakna dig massor!
Stor kram
Skickar dig en stor tub klister till hoppkrukan. Förstår att det känns tungt, även om jag självklart inte kan känna tyngden av alla dina känslor. Det orättvisa i att inte bli uppskattad när allt du gör springer ur en total icke-ego-inställning. Blä, det suger dubbelt med energi. Samla ork (tycker inte du ska städa källaren) och försök vila i alla spår du lämnar hos dina läsare och medmänniskor. Du gör avtryck!
Kraftkram,
mother mary
Dina texter berör och det gör även din styrka. Ge inte upp kära Cecilia!
Kram
Käraste vännen. Du är viktig först och främst för den du är, så är det alltid. Men sen är du viktig för det du gör, kom ihåg Lina Sandells sång Gör det lilla du kan. Inte alltid orkar vi göra det villigt och glatt men det viktiga är att göra det lilla. Det är inte vi som mäter värdet, då vore det förskräckligt för vi kan aldrig kolla upp vad det vi gör betyder. Och dessutom om det så bara betyder ngt för en enda människa så räcker det. Ser redan ovan att det betyder ngt för flera.
Jag vet vad trötthet kan göra för att få en att tappa modet och inspirationen, att få så lite tillförsel och försöka ge av det lilla man har i miniorken.
Men du gör små under varje dag med det du skriver,senast igår tackade ajg Gud för de dikter du skriver, däremot räckte ine min ork till att skriva det till dig. Kanske är det så att vi som inte orkar så mycket får mest av dina ord och vi har inte så mkt ork att kommentera och ge tillbaka som vi skulle vilja och då får du känslan av att inte betyda ngåot men det rä inte sant.
Sen betyder du massor för din familj, de kan inte vara utan dig,, ller kan o kan med inte lika bra som med dig. När jag svävat mellean liv o död har det svåraste varit tanken på att lämna familjen och det värsta de kunnat tänka sig har varit att förlora sin mamma o fru.
Du kommer nog aldrig till fullo förstå vad du betyder för dem, men nu när du varit sjuk har du alltid funnits hemma för dem, det kanske betyder en massa som du aldrig får reda på. Inte så jag önskar att du inte ska bli frisk för det gör jag verkligen o ber för hela tiden men jag tror Gud använt denna tid positivt i deras liv..
Så lära Cecilia fortsätt skriv o lita på att du betyder ngt i andras liv. Skippa källaren tills du är frisk . hoppas morogndagen blir bättre
kramar o böner
Jag har inte mycket klokt att säga, men vill ändå säga något. Jag tänker att mycket av det man gör, tex ditt engagemang i kyrkan och i adoptionsorganisationen, gör man utan att någonsin få bekräftelse på om man egentligen gjort skillnad. Men jag tänker att om man så bara gjort skillnad för en enda människa – och jag är övertygad om att du gjort skillnad för fler – så har man ändå gjort något mycket viktigt.
Jag har människor i liknande situation som din, inte i min omedelbara närhet utan längre ut i bekantskapskretsen, och jag får del av deras vanmakt och oro genom vänner. Jag inser att det känns hårt och tungt, men jag får försöka säga som jag sa till en nära vän om hennes dotter idag, att människans värde ligger inte i prestationen, utan i att man är människa, en medmänniska. Och du är en mycket fin medmänniska!
Tack till er alla varma, uppmuntrande och inkännande vänner! <3