Idag har jag sällskap i febersoffan av en liten som är både febrigare och piggare än jag. Det är så mysigt att vara tillsammans, och samtidigt tydligt att jag har behov av mina ensamma stunder både för att samla kraft och för att bäst kunna hantera sjukdomen. Men nu är nu och vi myser liksom under nattvakan hand i hand när inte han äter isglass och jag skriver. Storasyster har inlett lovet med att baka frukostscones och Lejonkungen 2 rullar i VHS:en. Jag tänker på allt som har hänt sen den gjordes 1998. Då var jag också lyckligt gift men ännu inte mor och hade ännu inga författarambitioner. Det får mig att fundera på hur skrivandet har utvecklats genom livet. Nu är skrivandet en så betydande del av mig att det är svårt att förstå att det var så många år jag inte skrev.

Som barn skrev jag tidigt dikter. Den nioåriga Cecilia skrev poesi istället för dagbok, och tonåringen skrev noveller, men längre fram blev dagboksskrivandet det som präglade min kontakt med de egna orden. Någon gång ibland skrev jag dikter eller sångtexter till uppvaktningar. Mer än så var det inte. Så kom en tid av barnlöshetssmärta, pappasorg, fertilitetsbehandling, föräldralycka, flytt, fertilitetsbehandlingar, missfall och tufft jobb. Allt det ledde mig till en utmattningsdepression. Då bestämde jag mig, av en anledning jag inte minns (tack Gud!) att utforska mitt inre genom att gå en kurs i Kreativt skrivande. En vändning. Genom kursuppgifterna bearbetade jag hur jag mådde och det som fört mig dit. Bara det en fantastisk vinst. Dessutom hittade jag tillbaka till mitt skrivande och har sedan dess inte velat släppa pennan. Det är tio år sedan nu. Från början skrev jag noveller, t ex Julreträtt som inte vann nån tävling men ändå publicerades i Semics bok ”Kärlek i juletid” 2006.

Samtidigt skrev jag på romaner, bl a Väntrum, den bok jag själv saknade under alla åren som barnlös och barnalängtande. Tack vare moroten som en romantävling innebar fick jag den klar och skickade den till åtta förlag innan jag gav ut den på egen hand via nystartade Vulkan. Senare lämnade jag Vulkan och använde vanligt tryckeri och Postens gröna portopåsar, och 2012 kunde en nuytgåva äntligen ges ut via Publit. På så vis slipper jag nu skicka ut böckerna själv i och med att de finns tillgängliga via alla bokhandlar och via Adlibris även i andra nordiska länder. Det är dock fortfarande lika svårt att nå ut till läsarna som förlagslös författare, och varje gång en nöjd läsare bloggar (eller Facebookar eller twittrar, men det vet jag inte om det sker) om Väntrum så är det en lyckodag. Det är så jag har fått mina läsare, genom att generösa läsare har berättat för andra om boken.

Den fristående fortsättningen på Väntrum är klar, och när jag blev sjuk hade jag bara hunnit påbörja hästjobbet att skicka in den till förlag. Flera refuseringar hann det också bli, varav en med bekräftande ord om mitt språk och min berättelse istället för schablonformuleringar. Nu väntar det manuset, med sin oväntat vackra titel, på att författaren ska bli frisk och fatta nåt slags beslut. Förlagstjat eller fattigmansutgivning. (Eller kanske lektörstjänst, men det kostar både pengar och stolthet.) Den tredje boken är redan klar i tanken men inte skriven mer än bitvis. För ett drygt år sen skrev jag på den så det smattrade på mina lediga skrivardagar. Så kom febern. Och med den försvann kapaciteten att hålla romantrådar och sitta i timmar och skriva. Nu skriver jag liggande och det längsta jag får ihop är en sån här bloggtext som trots sin enkelhet gör huvudvärken och sjukdomskänslan värre. Ändå vill jag skriva för att inte ”tappa pennan” som jag återfann där för tio år sedan. Och under sjukdomen har jag återfunnit poesin. Mellanstadiebarnet tittade fram i fyrtiotvååringen (med aningen galen min, som sig bör när ett yngre jag tittar fram).

Mitt diktskrivande har alltid funnits. Långa rimmade stycken som kanske få orkar läsa, men nu har jag börjat med kortare ord. Det började i en frustration över alla usla så kallade visdomsord och dikter som sprids som virus på Facebook. Kalla mig kulturelit om ni vill, det är jag så gärna 😉 men jag tycker det är deprimerande att så många människor fastnar för sånt som saknar substans. Så därför startade jag en egen liten motståndsrörelse genom att erbjuda egna texter och bilder som enligt min osjälvkritiska hållning har substans. Det går så där. Jag gläds om tre eller tretton personer gillar mina ord medan osanna klyschor och ”Sköt dig själv och skit i andra-citat” får hundratals eller hundratusentals gillningar. Fast just nu slipper jag se dem eftersom mitt privata Facebookkonto är stängt under fastan. Och kanske jag borde tacka dem som kallar ”Tiden läker alla sår” för poesi. De har fått mig att hålla mitt författande levande fastän jag ligger trött och feberöm. Men ännu mer tackar jag den fantastiska skaparen av Norges största citat- och ordspråkssida Siterte sitater för att hon har tagit upp mig i sitt författarstall, bland namn och ord som får mig att rysa.

Ekhemmanets svar på tal. Följ gärna författarsidan Ekhemmanet. Du når den via länken eller rutan till höger på bloggen.