Vägen tycks ibland så mörk. Så ensam. Och just så svår att gå som det rent fysiskt är att gå när sjukdom och läkemedel tynger kroppen. Idag släpade jag mig runt det där extra varvet runt kvarteret efter att ha lämnat barnet på skolan. Det går knappt själv att förstå hur det kan vara så tungt att gå, att sätta ena foten framför den andra och ta sig framåt. Och fastän jag knappt förstår det själv kan det störa mig så att andra inte tycks förstå, eller på riktigt bry sig. Det gör de förstås. Oändligt många uttrycker sin sorg över min sjukdom, men jag undrar om nån enda verkligen förstår. Tyngden och värken i kroppen. Skräcken över att inte veta om jag blir frisk. Oron för de dagar som jag är ensam vuxen här hemma, och måste hålla ihop, styra upp och ta om hand fastän jag vissa stunder bara vill lägga mig i ett ensamt hörn och gråta som ett barn.
Jag lyssnade idag på en morgonandakt som jag har hört flera gånger. Jesus ber sina vänner att vaka med honom, vara med honom i smärtan, men de somnar. Och Jesus själv lägger sig på marken och gråter som ett barn. I mörkret. Just så tror jag det är för oss alla. Vi har vårt eget och kan omöjligt finnas där för alla andra och ana andras smärta. Kanske vi somnar fastän vi vill finnas där för varandra. Själv kan jag inte sätta mig in i hur det är för min familj; mina barn och min man att ha mig sjuk hela tiden. Det är klart det påverkar dem oerhört. Särskilt när hopplösheten smyger sig på. Kanske jag inte ens vågar försöka föreställa mig, för att det liksom blir för svårt att bära mer än min egen förtvivlan.
I vårt djupaste mörker är vi ensamma, just det handlade den här andakten om och jag känner igen det så väl. Ensamma men burna. Det är jag övertygad om. Men är ändå så arg på den Gud jag tror på över att det ska behöva ta sån tid. Och ibland inte alls kännas som om nån bär, utan som att det helt och hållet är egen kraft som krävs för att det ska gå att komma framåt. Egen kraft trots att jag är omgiven av människor som vill väl. För oavsett hur många som frågar ”kan jag göra något för dig?” så är det på egen kraft det hänger. Jag får den frågan ganska ofta och borde glädjas, men vill helst inte ha den den. Jag vet inte exakt vad nån kan eller vill göra för mig och orkar definitivt inte be om det när jag bäst behöver det. Då skulle jag önska att någon bara kom utan att fråga, och bara gav mig det jag behövde. Skjutsa mina barn, handla min mjölk, städa mitt hus, laga min mat, gör min jävla deklaration eller allra helst: gör mig frisk.
Andakten har rubriken att inte förbittras men förbättras. På sikt tror jag det blir så, de stunder jag vågar tro att det finns ett ljust slut på den här vandringen. Men de andra stunderna kommer bittra toner fram. Och jag vill inte hindra dem. De tillhör också livet.
Usch, jag känner bara att jag vill hjälpa dig på något sätt men vet att det inte går. Som du säger är det ju bara du som får dra det tunga lasset med din sjukdom. Som i den där fina dokumentären om sjukhusclownen i ett danskt sjukhus. Han sa ju just det att hur mycket man än håller i handen är det ju den sjuke som måste ta allt det jobbiga, och man kan inget göra annat än att stå bredvid, och man vill ju göra något mer än så!
Skickar många kramar!
Så fint! Klok clown. Tack för din goa omtanke! <3
Kram! Tänder du fortfarande ljus trots att våren är på väg? (Säger inte varför jag frågar.)
<3 Ja, det gör jag! Jag älskar mulna dagar som idag när ljusen lyser upp - annars drar jag ner svarta rullgardiner i teverummet och tänder flera ljus. Helt sant. Vårljuset är lite provocerande ibland...
”Mörkret är ej mörkt för dig och i dunklet ser du mig” ord från favoritpsalmen när man inte orkar mer. Orkar ntee heller skriva mer fast jag har mycket at säga men huvudet och nacken gör mig tokig. Måtte en ljusstrimma få lysa in i mörkret kram
Vi får nynna på den tillsammans…. Just igår började jag dagen med den, i en dröm när min sjungande vän sjöng den (som hon gjorde på vår vigsel) så verkligt att jag kämpade mig upp ur sömnen för att hitta henne!
Läk mitt öga att jag ser
hur Du är i det som sker
När jag bäst behöver Dig
är du allra närmast mig.
Tänker på dig. Orkar/lyckas inte skriva något fiffigt, men jag tänker på dig ofta.
Tack! Ömsesidiga tankar! <3
Ja! Det här med förståelse. ibland vill man ha den som ett tjurigt barn. Andra gånger vill man inte förnedra sig och be om den. Ofta finns den men många har svårt att uttrycka det, och ibland finns inte förståelsen, om man inte varit där själv.
Men jag förstår faktiskt. Inte alls för att låta förmäten! Men just det du beskriver. Kommer man någonsin mer att bli frisk? vad händer med sig? När jag var som allra sämst tänkte jag olyckligt: Jag håller på att dö, ja rent fysiskt mitt framför ögonen på folk men ingen bryr sig. Jag tänkte 100 gånger per dag, jag håller på att dö! men verkligen ingen bryr sig eller förstår.
Så ja jag förstår din rädsla. Men hoppet är det sista som lämnar oss, så låt oss hoppas det vänder. Det kommer att vända! Bara att vi inte vet när.
Tack för hälsning! Ja, det där med tjurigt barn känner jag igen 🙂 ”Bry dig om mig då!” ”Nej, förresten, säg inget – det blir bara fel!” ”Kom!” ”Gå!”
Jag hoppas att vi båda ska överbevisas om att det kommer bli bättre. <3