Detta är en dag att fira! Inte för att miljoner svenskar äter bullar med smör, socker och kanel – utan för att jag firar nio år som moster!

Denne gosse föddes när barnalängtan gjorde om ondast, när andras graviditeter smärtade rent fysiskt, och ändå fyllde hans födelse mig med ogrumlad lycka. För jag blev moster. Vi hörde ihop. Vi hör ihop. Liksom jag hör ihop också med hans lika älskade lillebror.

Ett tidigt missfall gjorde så att jag och min syster inte fick barn samtidigt då för nio år sen. Den sorgen suddades ut helt och hållet när det blev tydligt att vi skulle bli föräldrar till ett barn som redan fanns.

Det är trots allt en dag som handlar om bullar i ugnen. Jag har varit en hejare på att baka vetebröd under andra halvan av mitt liv (efter några misslyckade lärobak). Igår satte jag en deg med barnen och misslyckades rejält. Gammal torrjäst eller febriga fingar som kände fel på degvätskans temperatur. Degen jäste inte ett skvatt. Inte så här, som den brukar.

Efter jäsning såg bullarna ut så här 🙂

De höjde sig en smula i ugnen, men liknar mer halvmjuka sockerskorpor. Fast om man mikrar dem går de att äta!

Det kanske är lite uppfriskande att se ett misslyckat bak på skärmen, denna dag av fulländade bullar. Fulländade i skönhet brukar inte mina bli, men höga, saftiga och goda.