Det tycks som att en ny Facebookvila är på väg. Det brukar den vara när jag blir mer irriterad än upplyft av att titta in där. Kanske det finns ett nätverk för oss som har ett osunt förhållande till det där sociala mediet. Jag brukar inte kunna hålla mig därifrån om jag inte helt sonika stänger mitt konto. Så det gör jag ibland. Senast i februari-mars-april i år. En förlängd fasta. Förmodligen vore det en särskilt bra idé just nu, när sjukdomen hindrar mig från temperamentslugnande promenader i andra skogar än de oberäkneliga Facebooksnåren.

Igår råkade jag radera en lista med kamrater, utan att ha en aning om vilka det var. Bara att de blev färre. Med andra ord är jag varken bekväm med själva mediet eller hur det används, och fortsätter haka upp mig. Den som tröttnar på det får läsa nån annanstans.

Om Facebook ska vara min arena så vill jag vara personlig där. När andra ser det som att finnas med i adressboken, ser jag det som att vilja vara del i kommunikation. Och i vissa perioder blir det tydligt att jag inte vill vara personlig med alla som finns bland mina kontakter. De som kallas vänner, men som jag inte skulle kalla vänner i världen utanför. Möjligen bekanta. Ibland knappt det. När jag någon gång har rensat har jag haft ungefär samma kriterier. Och även nu skulle jag kunna välja bort en del kontakter.

– De som inte ger sig tillkänna
– Dem som jag knappt känner (igen om vi möts)
– De som aldrig har kommit med ett ord av uppmuntran, men som plötsligt kommenterar nåt ytligt och ointressant. Som en bild med hallon.

Just den sista kategorin har jag svårt med i alla möten. När en människa som mycket väl vet att jag har drabbats av något fruktansvärt (det hände efter min pappas skallskada och de misslyckade IVF:erna och tidiga missfallen) ändå bara ställer frågor om hallonen, bilen eller vädret. Jag förstår att det kan handla om rädsla för att göra fel, men är det något jag såras av så är det när någon låtsas som att allt är som vanligt och inte tar sig mod att ens med ett litet ”Hur har du det?” närma sig en vän i smärta.

På Facebook blir också annat tydligt. Sånt som inte syns i verkliga möten och personer som jag skulle kunna rensa bort bara för att de tar fram det sämsta i mig. Eller snarare att jag själv tilllåter dem ta fram mina dåliga sidor. De som gillar allt som andra gillar för att… (Ja, varför?) De som inte verkar vilja interagera, bara visa upp sig. Och så något som skulle kunna ge mig epitetet snobbakademiker: De som kategoriskt särskriver. Jag kan inte gilla en statusrad som säger ”…på väg till 50 års kalas”. Nedrans långt kalas. Ja, det sämsta i mig kommer fram. Jag sa ju det!

Det är farligt att skriva såna här listor, för det är oftast fel människor som tar åt sig och tror att ”hon menar mig”. Det är ju tråkigt, men idag är jag hård och tänker att rent krasst ligger det hos den andre om någon tar åt sig för sånt som gäller någon annan. Mitt problem just nu är fem månaders feber, motionsabstinens och en Facebookskog som lyfter fram bär som ger mig ont i magen. Men eftersom det är så svårt att skilja bären åt så brukar lösningen bli att jag själv lämnar skogen. Och håller mig till bären som jag är säker på och som hjälper mig att må bra. Såna bär finns förstås också på Facebook. Glänsande, välsmakande, som ibland dyker upp oväntat på ett sätt som jag inte hade kunnat föreställa mig. Det är inte så vanligt, men kanske har någon hittat också hit. I så fall passar jag på att säga TACK! För att ni finns där och gör att min del av skogen doftar gott. Trots febertrötthet och irritation. I skogens alla väder. I alla mina väder.