Igår kväll släppte jag in katten och hon rusade snabbt in i den mörka hallen. Jag kom efter och klev på något stort men mjukt. På hallgolvet låg en välgödd mus. Färdiglekt och död. Foten – som tack och lov var strumpklädd – minns fortfarande känslan, trots att själva musen snabbt förpassades ut igen. Imorse lekte katten med en annan mus.

För tre år sedan flyttade Musse Pigg in hos oss. Inte i denna fysiska variant, utan en osynlig kompis till vår då 3,5-årige gosse som bara ett halvår tidigare själv hade flyttat hem till sig och oss. Svenska språket var fortfarande relativt nytt för honom, men han använde det obehindrat och kunde beskriva vad denne osynlige Musse Pigg hade för sig. Ibland när vi läste saga om kvällen kunde sonen säga: ”Nej, lägg dig inte där mamma. Musse Pigg ligger där!” Det roliga är att hans storasyster också hade en osynlig muskompis när hon var i samma ålder. Dock inte Musse.

När vi efter några månader med Musse Pigg som inneboende skulle ut och flyga, sålde flygbolaget Musse-dockor för tio kronor. Och på ett ögonblick gick kompisen från osynlig till synlig. Nu har han bott hos oss i tre år, och även om umgänget har glesnat så är han ännu en kär kamrat och har sällskap av fler attiraljer. På en fikastund för två år sen var allt samlat.

Numera skriver Musse brev också, och bjuder in oss till Disneyland Paris. Och visst vill vi komma! Vings tävling om en resa dit har fått längtan att vakna igen. För oj så roligt det vore att träffa Musse Pigg i sin rätta miljö i Paris. Där drömmar blir till verklighet. Och helst vill vi förstås göra det innan lill-Musse blir stor och flyttar hemifrån.