Så kom Nationaldagen. Den tredje som sjuk och fyra år sen vi fick fira vår sons svenska medborgarskap vid ceremonin i stan. Sundsvall sägs ha Sveriges största nationaldagsfirande, och igår skulle en av mina favoritartister uppträda på scen. Då menar jag inte sundsvallske Idolvinnaren utan sundsvallsfödda Anna Stadling, som också får fira att hennes barn blivit deras och därmed svensk.

Jag tvekade länge men så blev det ändå en tur till stan och premiärtur i min rullstol. Käre maken körde och agerade huvudstöd och jag fick krama många jag kände, vifta med flaggor och höra Anna sjunga.

Det var förvånansvärt odramatiskt att åka rullstol. Dock väldigt mycket folk, ljud (trots öronproppar) och stark sol (trots solglasögon och solhatt) – så ett par timmar borta från sjukstugan räckte. Jag mår inte bra idag, men heller inte direkt sämre än igår, så kanske jag klarade mig från storkrasch. Det känns som att jag borde vara tacksam över att kunna komma ut, men ärligt talat är jag mest less över att en sån simpel grej ska kännas så slitsam för kroppen. Konsertnjutningen var inte så euforisk som den skulle ha varit med en frisk kropp som tål utfärder.

Väl hemma blev det några dunkla vilotimmar och sen familjemiddag i sommarskön trädgård. Det var det lättare att njuta fullt ut av. Liggandes i baden baden med tröttfötterna i naturen.