Lökarna som far och son planterade noggrant i höstas ståtar nu som en bäck av scilla över gräsmattan. Och jag minns att jag tänkte då att när de blommar är jag väl ändå frisk.

Veden som började travas i mars i fjol är uppeldad och ersätts av ny som ska värma huset i vinter. Om den tid när den ska eldas törs jag inte tänka något alls. Förra våren när jag sa ”om jag fortfarande är sjuk i höst” var det många som påstod att så fick jag absolut inte säga. ”Självklart är du frisk i höst!”. Dumnaiv ”tröst” som den önskar jag människor kunde hålla inom sig. För en vår, en sommar, en höst, en vinter och snart ännu en vår har passerat utan att hälsan har kommit tillbaka. Jag undrar om jag kan gå till dem som lovade mig frisk och ställa dem till svars. Eller kanske bara be dem hålla klaffen nästa gång nån delar ut löften som de omöjligt kan veta något om.

Naturen är lika obarmhärtig den och påminner om hur tiden går. Kanske skulle det i tider av tung väntan vara bättre att bo i ett land utan årstider, utan kalender. Att bara låta tiden gå utan milstolpar. Men ett sånt liv skulle vara ett ensamt liv. Livet tillsammans med andra bygger på en rytm, Måndag och fredag. Jul och påsk. Vardag och fest. Scillor och snölyktor.

Men kanske går det att smita till det tidlösa livet ibland. En stund intill havet som brusar utan tanke på dag eller tid.

Jag mådde bra av mina stilla dagar i stugan vid havet. Inte så att jag slapp min felinställda termostat och sjukdomskänsla, men huvudvärken släppte och värken i kroppen blev lindrigare. Nu är jag hemma igen, och kan inte hålla mig från tvätthögar, matfix och källsortering mellan vilostunderna. Det känns direkt i kroppen. Men det får kännas, för det är så här jag vill leva. Med min familj. Om det är ett eremitliv som krävs för att jag ska må minst dåligt så är insatsen för hög. Fast några begränsade stunder av vald ensamhet då och då kan jag tänka mig. Både som sjuk och som frisk. Hellre som frisk om jag får välja. Men det är inte alltid vi får det.