Lär er det namnet.
Ngugi wa Thiong’o.
Förhoppningsvis är det namnet på årets nobelpristagare i litteratur. En författare jag inte kände till, men fick höra talas om när det rapporterades vilka författare som tippas som möjliga kandidater. Ngugi wa Thiong’o, en kenyansk författare som står överst på spelbolagens listor över troliga vinnare. Jag bad en bibliotekarievän plocka fram en bok och fick den hemlevererad häromveckan. Den förra låntagarens kvitto fanns kvar i boken. Det är nästan tjugo år sen den lånades förra gången!

Jag läser sakta och hisnar över otroliga och viktiga formuleringar. Den koloniala historien har jag inte läst ur det här, ickevita, perspektivet förut. Det behövs i en tid när människor startar namninsamlingar för att deras barn ska få höra och se rasistiska uttryck i barnfilmer…

Vi har ramsat Ngugi wa Thiong’os namn jag och min kenyagosse, för att riktigt lära oss det. Jag har fått läsa långa miljöbeskrivningar ur boken för honom, och själv har sonen rappat om hur gärna han vill att Ngugi ska vinna. Samtidigt har tempot i åttaåringens egen läsning ökat markant, och han tycker för första gången att det är riktigt roligt att läsa. Så roligt att läsläxan gjordes sent på lördagkvällen. Härligt tycker modern vars hela liv varit kantat av böcker, läsning och skrivande. Och extra roligt är det att en av huvudpersonerna i sonens läsebok heter samma sak som huvudpersonen i romanen jag skrev medan vi längtade efter honom.