För tre år sedan förlorade jag min pappa. Han somnade in oväntat medan vi bodde i Kenya och väntade på adoptionsprocessens långsamma gång. Jag hade förlorat honom en gång tidigare, genom en olycka som tog ifrån honom det mesta av de färdigheter han hade. Från stor, bullrig, levnadsglad och självständig till tyst, liten och behövande. Men ändå med pappaglimten och kärleken i blicken.

När jag var till graven på pappas födelsedag sjöng jag för mig själv den sång som han brukade sjunga som godnattsång för oss. På hans begravning sjöng kära vännen just den sången.

Nu lyssnar jag på Nocturne igen och säger godnatt aningen för sent, och fortfarande med blossande kind. Idag har jag försökt leka frisk, men febern och megatröttheten ger sig inte. Det är heeeeelt normalt att ha feber i 6-7 veckor sa doktorn. En månad räcker för mig. Välkommen tillbaka 36,3!