Nu vet jag hur det känns.
Nu minns jag hur det var.
Febern som aldrig har dragit sig tillbaka helt gör comeback när kroppen har utsatts för alltför mycket ansträngning. Det får mig ledsen fastän jag borde veta att det blir så här.
Det får mig att minnas hur det känns.
Det får mig irriterad. Det får mig att undra över hur det står till med mänskligheten när ett glatt inlägg kan generera femtio tummar och massor av kommentarer medan ett ledset nästan ignoreras. (Vi pratar Facebook förstås men det hade kunnat handla om ett fikarumssamtal.)
Det får mig att dagdrömma. Jag vill kunna jobba och kunna ta ledigt. Jag vill resa på promenadfriska resor med familjen. Jag vill uppleva New York, hyra någons lägenhet billigt och när familjen åker hem stanna kvar någon vecka ensam och skriva klart min tredje roman. Den som väntat så länge. Jag vill få en privatkonsert hemma hos mig, inte av Måns men av Sarah. ( Jag såg reprisen av Settman på plats på SVT och tyckte det var ett jättebra program till skillnad från Alla tiders hits.)
Men mest av allt vill jag slippa fler bakslag i tillfriskningen. Det är synd om mig idag. Så synd att någon rik välgörare omedelbart borde ringa Sarah Dawn Finer och sen skicka mig nycklarna till sin takvåning i NY.
Åh, en stor (feber)varm kram! Jag tempade just drygt 38, så frustrerad då förkylningen kommit och gått i familjen över en månad. EN enda månad jämfört med tiden du kämpat. Önskar dig ett fortsatt tillfrisknande, hopp och kraft som räcker för varje dag och givetvis nycklarna till en riktigt schysst New York-våning! 🙂 Kanske inte är din cup of tea men när jag känner mig modlös brukar jag lyssna på ”Help is on the way” med Israel Houghton och Michael W Smith.
Sist men inte minst Sarah är outstanding!
Tack för den varma kramen, din fina hälsning och musiktipset! Över 38 här med igår och idag, och kroppen minns hur hopplöst det var för ett år sen när ingen bättring fanns i närheten. Jag ska försöka påminna den och resten av mig om att nu är nu och en annan tid.
Hoppas ni kryar på er hela familjen!
äsch ändå – hoppas det bara är en tillfällig svacka, och att det går bara framåt efter det här.
Jag tycker det borde finnas en gillar inte-knapp på facebook också, ibland blir det så konstigt när nån skriver nåt deppigt och man kanske inte hinner skriva nåt vettigt, så då sku det sitta bra med en sån knapp. Det går så lätt att trycka på gilla när det är nåt positivt, kräver mer energi genast när det är nåt jobbigt (speciellt om man surfar på mobilen tycker jag – jag hatar fb på mobilen, har helt slopat det nu!) Fast kanske folk ändå skulle strunta i att trycka på en sån knapp.
Tack kära du! Ja, jag hoppas och tror att det är en liten svacka bara, men just att inte veta säkert är ju det svåra med livet.
En del använder gillaknappen för sympati, men jag har svårt för det. Tummen upp är liksom för klämkäckt för att jag ska kunna översätta det till medkänsla för något tråkigt.
<3 (innerligt och välment)
Tack Karin, för innerlig hälsning och för att du tittar in här! Jag tittade in hos dig och kunde inte sluta titta. Sugen på massor av gott! 🙂
Fy vad segt! Jag har en vän som väntar på ett donerat organ, ibland tänker jag att det kanske är lite som den där barnlängtan. Längtan att få livet åter, bli fri från febern, att veta att allt ordnade sig. Som Olle sjöng: Gud, uppfinn nåt nytt, som gör det lätt, att hålla ut, nåt för dom som väntar.
Kram!
Åh, tack för omtanken och den sången. Den är fantastisk.
Så plågsamt för din vän. När jag hörde Lyssnarnas sommarvärd sommarprata i somras (mycket sommar blev det…) så förstod jag en smula av den väntan. Har du hört henne? Märta nånting. Så starkt!
Jag lyssnade på sången som du la ut här.
Så fin.
Jag tänker på dig och önskar att du slipper fler svackor.
Jag har samma erfarenhet när det gäller Facebook.
Kanske är det lättare att plocka in folk i ”gladfacket” än att gå med ett stycke på den svåra vägen.
Kram från mig
Ja, den är fin! Liksom sången du la ut till K (som jag också tänker på dessa dagar). Hade inte hört den engelska versionen förut. Tack för den och för din omtanke.
Nä, men då vet jag vad jag ska lyssna på nästa gång!
Så sant så sant med dina tankar. Det är när man
Är svag som omsorgen behövs som mest.
Det här med att skriva.. Vet att Lisa Marklund har en skrivarlya i Stockholm. Kanske kan vi dela på den i en vecka och bara göra det vi älskar så?? Jag kan pyssla om din feber mellan varven.. Sarah kan titta förbi på en fika.. 😉
Kram du fina
Det låter som en fin plan! <3