Tolvslaget återupplevs på nytt I SVT:s ”Tolvslaget på Skansen”. Kanske är det så jag ska göra för att hitta hopp om en ny, friskare tid. Idag har jag annars känt igen mig i Wieheorden ”mitt hopp är en skadskjuten kråka och jag är ett springande barn” med den skillnad att den som har varit sjuk i nästan ett år inte orkar springa efter hoppet.

Men så återupplever jag nyåret, som liksom påsken kan ge ett hopp om att något nytt ska komma. Att ljuset ska komma fastän mörkret härskar.

Drygt tjugo minuter in i programmet sjunger Carola en nyskriven sång till sin Zoe. Välkommen hem. Jag har följt Carolas blogg till och från under året, och kände igen mig i det hon skrev i början om föräldraskapet och adoptionen. Det är populärt att baktala människor, och kända personer får särskilt stå ut med att analyseras utan och innan och bedömas med svartvita penseldrag. Jag beundrar Carola för att hon kan behålla sin kärlek till människor mitt i alt detta.

Om jag drömmer om ett annat, friskare, liv drömmer jag om resor. Om drömresan till Paris som febrade bort i somras. En dröm sedan tjugo år som fick avbokas eftersom jag var, och är, sjuk. Men jag drömmer också om kortare resor. Om att få uppleva det Norge där mina dikter har blommat under det senaste året. Det finns bloggare som har mina dikter som bas på sina hemsidor, och betydligt fler norrmän (både män och kvinnor, faktiskt) som citerar mig än svenskar. Så sen, en annan tid när jag är frisk, får det bära av västerut.

Bild från Siterte sitater