Vi har kommit ungefär halvvägs i fastan, och jag har kommit halvvägs runt Frälsarkransen i mina fastepärlor på Ekhemmanet, och är framme vid öken.
Så här är vandringen med kronisk sjukdom. Oviss. Tung. Det var svårt att skriva en dikt utan att önska fram hoppet på sista raden. Men det kändes viktigt att spegla den öken det är att vara mitt i något som är en daglig kamp utan känt slut. För även om jag lever med övertygelsen om att ljuset alltid segrar över mörkret så vet jag att vägen stundtals saknar ljus. Att ökenvandringar kan pågå i år och decennier. Det kommer avbrott i form av ett glas vatten, en sval hand på pannan eller minnet av en oas, men vandringen fortsätter till dess den är över. Så är det. Att erkänna det är att komma närmare livet så som det är, istället för att naivt drömma om något som det inte är. Kanske är det just det som är acceptans. Inte acceptera i bemärkelsen godkänna och tycka om, men i betydelsen att se verkligheten så som den är.
Så sant. Att acceptera och att godkänna är inte samma sak. Min mamma accepterade aldrig sin sjukdom, vilket gjorde både den och henne svårare att hantera. Jag tänkte mer att nu är det så här, fruktansvärt men inget att göra åt, hur gör vi det så okej som möjligt? Tycker att du är klok som vågar se och möta det mörka.
Ja, det måste vara svårt att leva med en ständig icke-acceptans över nuet. Både för henne och för er runtomkring. <3
Det måste vara OK att ibland avsky sin situation och att känna bitterhet, sorg och förtvivlan. Att erkänna sin öken. Men om det blir ett permanent läge så tror jag att det är till skada för både den som kämpar och dem som finns intill. Och kanske det bara är ökenvandraren själv som kan hitta vägen ut ur de känslorna. Vägen ut ur öknen är det ju tyvärr inte alltid möjligt att hitta.
Kram till dig!
Kram till dig också!
Visst är det så, att det bara är vandraren själv som kan hitta ut ur känslorna. Och självklart måste man få känna sorg och bitterhet och ilska, absolut. Men det blir destruktivt när acceptansen aldrig nås. I mammas fall försvann hon in i dimman istället….. Dubbelt illa med dimma i öknen!
Kanske har katolikerna det lättare att finna acceptans, de som finner tröst i helgonen som ofta genomled mycket ont? Vet inte egentligen, bara funderar lite…