Om…
…jag ska göra allvar av att göra som Virginia och försöka skriva en mening i taget – för att se om det går att skriva roman fastän huvudet är tungt och samarbetsovilligt – så behöver jag någon att skriva om. En ny rollfigur som griper tag i mig. Vill du ge mig en bild att börja ifrån? Om du svarar på frågorna och på så sätt skapar en fiktiv personlighet kan det hända att din fantasi ger fart åt min.
Ett namn:
En ålder:
En sysselsättning:
En livsglädje:
En livssorg:
En dröm:
Ett klädesplagg:
En favoritlåt:
I början av min sjukdomstid, innan sjukvården blev mätt på att utreda, besökte jag mängder av kliniker på sjukhuset för att försöka hitta roten till min feber. Kvinnokliniken var en av dem. Och den enda del av sjukhuset som jag kände väl. Där lämnade jag ett exemplar av min roman Väntrum. Den ligger i väntrummet där kvinnor, barnlösa eller gravida, sitter och väntar på att få göra ultraljud. Tre gånger de senaste månaderna har jag fått MMS från vänner som suttit i den soffan och sett min bok. För varje bild har boken sett ännu mer bläddrad ut. Det gläder mig. Att vänner uppmuntrar mig med att berätta hur min bok har det, och att boken läses. Jag skulle önska att Sundsvalls sjukhus och ALLA andra fertilitets- och kvinnokliniker kostade på sig att köpa ett exemplar till sina väntande. Då skulle den just nu stillastående försäljningsstatistiken skjuta i höjden. Och min älskade Bea skulle få fler vänner i världen. Ja, jag älskar henne. Min fantasivän som jag delade så lång tid med när jag skrev Väntrum och Bea tog vägar jag aldrig hade kunnat föreställa mig på egen hand. Undrar vilka vänner ni hittar på åt mig, och vart de eventuellt kan föra mig.
Angela Bianca Carrington. Saknar son tvilling som aldrig blev, ett embryo som dog. känner sig glada dagar som den enda glada Cure-låten, b-sidan Every Rairbows end tror jag den heter. Hon har nån slags assistenttjänst, som i djävulen bär Prada, fast åt en vanlig vd, det gör att hon rör sig i olika världar. Och är 32, för gammal och för ung. Har överlistat en sjukdom, det var länge sen nu, det skänker glädje och samtidigt en tröttsam tacksamhet som är svår att släppa. Är svag för klänningar. Och dröm. Hon har en återkommande dröm, med sig själv och tvillingen, ofta vardagliga grejer, men de blir lite vägledande i beslutsfattande på gott och ont.
For whatever it is worth. En mening i taget. Kanske är det så en gör det…
Åh! Tack för Angela! Henne vill jag umgås lite med, och se vad som händer.
åh, så roligt att få delta lite i ditt skrivande såhär! Här kommer mitt förslag:
Ett namn: Alix, men själv kallar hon sig Alice för hon vill inte sticka ut (mer än i hemlighet – egentligen tycker hon alla borde veta hur fantastisk hon är, men hon har verkligen köpt allt med jantelagen och då skall man inte sticka ut)
En ålder: 35
En sysselsättning: Hon jobbar som tyskalärare. Valde det bara för att hon hade lätt för språket, men inser att hon gillar det där att hon kan ha samma lektion år ut och år in. Grammatiken och hur man lär ut språket är konstant i hennes tankevärld. Vilket gör att hon har rätt så förutsägbara lektioner, en del elever gillar, andra står inte ut, men hon är nöjd själv vilket gör att hon är en någorlunda medelmåttlig lärare.
Hennes hobby är scrapbooking, men bara i hemlighet – hon vågar inte visa upp sina alster, men tycker ändå att världen borde inse hur fantastisk hon är. Vilket gör att hon är enormt svartsjuk på dom som vågar visa upp sig, för det är sån hon vill vara innerst inne. Hon skule vilja resa till olika scrapbookingmässor och visa upp sina sidor, men hon vågar inte så i stället nöjer hon sig med att för sig själv kritisera alla dom vars verk hon hittar på nätet.
En livsglädje: Att ha ett jobb som hon gillar (även om eleverna inte är så nöjda alla gånger – dom tycker hon är supertråkig ibland). Att ha en man som hon älskar, efter flera felsteg med karlar som ställde för höga krav på henne.
En livssorg: Att livet inte blir sådär som hon hade tänkt sig – hon hade planerat in barn med jämna mellanrum, visste till och med vilken månad dom skulle bli till så att dom skulle ha fördelar i skolan och vilka namn dom skulle ha. Sen gick det inte som hon ville och nu är hon bitter på allt och alla. Adoption är bara ett andra sämre alternativ som man väljer när man längre har några andra utvägar för att få sitt önskebarn som skall likna på en själv tycker hon. Men hon kommer kanske ändå att gå med på att adoptera, bara för att man ”ska ha barn”
En dröm: Att hon på nåt konstigt sätt ändå skall bli gravid av sig själv och att omgivningen skall sluta pracka på henne andra alternativ (både genom ord dom säger, och genom att andra mänskor väljer annorlunda vilket retar henne enormt, för hon skulle vilja att det bara fanns ett sätt att leva sitt liv och det var hennes och att alla skulle se hur rätt hon lever sitt liv, hur duktig flicka hon är)
Ett klädesplagg: förkläde i köket. Det känns hemvant, barndom, så som det skall vara. Rutiner och säkerhet liksom. Samma förkläde år ut och år in, när förklädet blir för slitet så syr hon ett nytt av samma modell
En favoritlåt: nån sån där som var pop i början av 1990-talet, nån Orupsång kanske?
Jag tycker redan om Alix, och ser framför mig hur hon hävdar att någon skrivit fel namn i deltagarlistan på kursen hon ska gå. 🙂 Tack!
Hon heter Eva, är 62 år och knegar på som skör, men bestämd, lite komisk (i andras ögon) kontorsslav. Hon är varm, men så osäker och olycklig att många tycker hon är jobbig att ha att göra med. De förstår inte att hon är märkt av sin livssorg. Hon är gift med den första man hon låg med. Hon är bitter på honom för när de insåg att hon var infertil och hon ville adoptera så ställde han inför ett ultimatum: jag eller adoption.
Drömmen är att få spela roll, att betyda något för någon eller några, att slippa känna sig som på undantag.
Klädesplagg, Eva saknar gnista och straffar sig själv genom benhård disciplin vad gäller mat, att ha roligt och kläder. Kläder ärver hon eller köper nytt om det är på rea.
Favoritlåten är en smörig, men svängig countrylåt som Eva dansar till när ingen ser.
Livsglädjen kommer hon att upptäcka en dag i sällskap av sin skrivare Cecilia.
Kram, mm
Tack för Eva! Hon är oerhört lik en Eva jag redan skrivit om men inte publicerat. Här är hon äldre, och livsglädjen har dröjt längre än vad jag trodde…
Samantha
82
Kock
Titta på småkryp
Den man hon aldrig fick
Besöka Svalbard
Baddräkt
Du ska inte tro det blir sommar
…… Hur det hänger ihop lämnar jag till dig 😉
🙂 Svalbard i baddräkt och namnet Samantha på en 82-åring. Härliga krockar i huvudet. Tack!
Hon heter Karin.
40 år gammal.
Sysselsättning är naturen.
Tar sig gärna fram på cykel.
Hennes jobb är att frilansa som journalist innom natur och trädgård.
Men hon blir sällan klar med sina repotage.
Hennes livsglädje är naturen.
Hennes livssorg är att hon är så ensam och inte har någon familj.
Hon drömer om att bli berömd.
Och få göra intresanta naturprogram från flera värlssdelar på TV.
Men får på sin höjd 15 minuters prattid på närradion om tallar granar och ekorrar.
Hon klär sig i bege kaki med en hatt som hon sett ”riktiga” naturfilmare har.
Hon lyssnar hellre på skogens ljud än musik.
Tack för Karin – som jag skulle vilja ge både familj och mening!
Jag försökte, men körde fast och suddade alltihop. Nu nytt försök.
Pernilla, 46, fritidspedagog. Sången och hennes kolonilott är hennes glädje, samt hennes dotter, 14 år. Dottern är på sätt och vis också hennes sorg, eller rättare sagt, hon sörjer att dotterns funktionshinder gör att varken hennes eller dotterns liv blev som hon hade önskat. Pernilla drömmer om ett enklare liv. Klädesplagg: en sådan där lång romantisk blommig klänning som var populär i mitten på 90- talet, när Pernilla var ung och obekymrad…och lyssnade på reklamradio 🙂
Tack! Oj så jag tycker om det här gänget kvinnor! Jag ska försöka hitta ett sätt att sammanföra dem. Iaf i tanken så får vi se om det nån gång förevigas.
Ser fram emot att få läsa om dom.