Efter att familjen givit sig av är jag, som vanligt, kvar hemma och försöker hitta sätt att må bättre. Apotekets receptfria arsenal biter inte på den här märkliga febern, men te, stearinljus, kökssoffa och P2 gör den åtminstone mer uthärdlig.

Programmet Önska i P2 påannonserades, och jag öppnade iPhonen och slängde iväg ett mejl. Tio minuter senare spelades mitt önskestycke i radio! Och min formulering om musikens effekt läste programledaren upp två gånger. En sån sak gläder förstås någon som vill utöva konstnärsskap med orden.

Om en dryg vecka fyller jag år. På min önskelista har det stått en enda sak: att få bli feberfri. Jag tror jag ska komplettera den, för när jag det senaste dygnet har haft ovanligt många timmar under 37 så har jag haft en sällan upplevd huvudvärk och inte känt mig det minsta frisk. Så jag må vara girig, men jag nöjer mig inte med att önska mig feberfri. Jag vill känna mig frisk också. Nu stiger tempen igen, så tyvärr verkade det inte vara som kärleken önskade: att febern höll på att värka ur kroppen. Men jag fortsätter önska. Och tycker att det är trist att kroppen inte svarar lika snabbt som P2-redaktionen.

PS. Varken nån doktor eller nåt förlag ringde igår. Men jag fick åtminstone ett mejlsvar från en doktor som inte kan göra mig frisk men som visar förståelse för min frustration. Ungefär samma upplevelse som en uppmuntrande refusering.