Det är märkligt detta med väderförväntningarna när det gäller julen. Att det ska vara snö för att verkligen kännas som jul. Där lever jag med i de kollektiva förväntningarna, även om jag när det gäller julmat och julstädning inte känner av några betungande måsten.
Med andra ord så är jag mycket nöjd med att det är vit vinter på Hemmanet just nu. Idag några minusgrader och mulet, och igår hög och klar kyla. Och just igår hittade jag en dikt om sånt väder, och känslan det ger mig. Dikten hittade jag i den rätt nyinköpta pocketboken med Tomas Tranströmers samlade dikter. Så glad jag är över en nobelpristagare som skrivit ord just för mig.
MIDVINTER
Ett blått sken
strömmar ut från mina kläder.
Midvinter.
Klirrande tamburiner av is.
Jag sluter ögonen.
Det finns en ljudlös värld
det finns en spricka
där döda
smugglas över gränsen.
Och orden i den dikten växer ihop med orden jag hörde i lurarna på morgonpromenaden. Stilla natt på norska, med den sköna beskrivningen att jorden tar himlen i famn. Men den där sprickan som Tranströmer skrev om blir för mig att himlen tar jorden i famn.
Spolierar din fina stämning med att berätta att här regnar det! Och mer ska det tydligen regna. Men det gör inte så mycket. Håller med om att det är en mycket fin dikt. Och som du såg idag så lånade jag en sång av dig till julhälsning. 😉 För mig är inte julen det perfekta pepparkakshuset eller de glada barnen. För mig är det särskilt i år en tid att minnas åren som gått, att uppskatta det jag har och att sörja det jag längtar efter, men ännu inte fått. Tycker det speglas bra i den sången.
Kram.
Det regnar inte här, så jag är nöjd 🙂
Ja, det såg jag. Glad att den sången speglade det som är i dina tankar just nu. Julkramar till dig Hedda!