Igår var det Tacksägelsedagen. En av mina favoritsöndagar under året, eftersom tacksamhet är något av det som jag vill odla och tror ger näring åt sin egen planta. Gårdagens gudstjänst hade en skön klang. En ton som berättar att tacksamhet inte föds ur att livet är perfekt och fritt från bördor. Men att en tacksamhet kan bo också mitt i det mörka. En extra skön klang hade gudstjänsten eftersom vår dotter sjöng solo. Stolthetstacksamhet och beröring.
Ute bjuder naturen fortfarande på guld. Inne i mig bråkar en förkylning men inte så mycket att hoppet kvävs. Hoppet om att hälsosammare tider ska komma. Igår eftermiddag fick vi besök av en gammal vän. Samtalen var goda. Laxsoppan var god och lika gyllene som träden. Sonen hade gjort en smarrig äppelkaka som han kallade ”Super-X”. Vi hade det gott.
Så hände något oväntat. En person började på en väns Facebookinlägg där jag nämndes, skriva kommentarer (i mina ögon) fulla av avsky. Om tonen var tacksamhet fram till dess så innehöll detta mer en ton av hat, mot mitt skrivande och det som min författarsida förmedlar. Detta är en person som jag för några år sedan hade på min kontaktlista på Facebook, men tog bort i en veva när jag rensade bort omkring åttio kontakter som jag egentligen inte har en personlig relation till och därför inte vill dela mina personliga statusuppdateringar med. Jag kan nu konstatera att den magkänslan var rätt, och att ärlighet kan få konsekvenser, men jag påverkas såklart av kommentarerna. Blir ledsen. Vetskapen att någon har gått omkring och pyrt av vrede över det jag förmedlar och därmed vrede mot mig som person är ganska obehaglig. Öppenhet kostar. Människor väljer ibland att ge sig på andra istället för att brottas med det som pågår inom dem själva. Det har jag erfarit förr, men ändå fyller det mig med ledsam förvåning.
Så idag marinerar jag mig med sånt som gör gott. Jag väcktes vid sidan av livskamraten med väckarklockelåten av Sarah Dawn Finer, Med dig vid min sida och orden:
”När dom vänder mig ryggen
när människor blir små
när vägen är mörk
ska jag fortsätta gå
för med dig är jag modig
jag är den jag vill va”
Har fortsatt med tända ljus, te och Klassisk morgon i P2. Och just idag fick Cecilia Ekhem höra sin önskemusik spelas. Det tackar jag för.
Hej
Ja jag har ju också blivit sviken av någon jag trodde var min vän på Facebook.
Svårt att bara skaka av sig.
Men alternativet är att låta så många andra som verkligen behöver oss och vår öppenhet förlora den möjligheten.
Att de bittra och oförstående får makten.
Än värre är det förstås att uppleva sig sviken av någon som man betraktat som en vän… Även om det är svårt att skaka av så hoppas jag det krymper och så småningom försvinner som damm på dina axlar. Och att kroppen fylls av andra känslor och relationer.
Hur kan man känna så inför det du skriver? Det är som att säga att man hatar kärlek? Men visst, sådana människor finns. I lördags blev jag ledsen av en närståendes kommentarer, ämnade att söndra och härska. Jag upphör aldrig att undra hur man orkar vara sådan? Jagbeklagar att även du drabbades av en sådan person.
Jag och min flicka var i kyrkan i söndags. Det var familjegudstjänst och då vill hon dit. Något i närvaron där gjorde att jag grät och det var en konstig upplevelse som jag inte vet vad jag ska göra av. Men det var fint att vara där.
Det låter som att du blev berörd. Bokstavligt talat rörd vid. Jag tror det är så och önskar att den erfarenheten får landa i dig utan att du behöver göra något. Bara vara. Dig.
Det som gör mig mest ledsen i en sån situation är att jag kunnat haft så _fel_, att jag valt och betraktat som ”vän” en person som kan vara så… så… jag höll på att skriva ”fel” men det är ju ett tokigt ord. Som kan tolka _mig_ så fel oh ha ett sånt sätt att uttrycka sig på.
Påhoppen i sig är dessutom smärtsamma och otäcka.
Termen ”vän” är väldigt flexibel i FB-sammanhang… men nog är det fjärran att någon tänker mörka tankar om en. Fast just idag har jag sett så låga saker i FB-grupper att jag förvånas att det inte är mer krig i världen än vad det är….