En klassisk lovdag med barnen. Spela spel. Äta våfflor. Glädjen i att se stora barnet göra ansträngningar för att skapa nära gemenskap med lilla. Och lyckan som sprudlar i den yngste när syskonen är tillsammans. Favoritspelet på favoritplatsen är förstås ett Astrid Lindgren-spel. Vi sätter de flesta frågorna och brukar läsa lusen av eventuella gäster, som de AL-tokar vi är. Och sedan i julas kan alla spelarna läsa frågekorten själva. Det är stort. Liksom Astrid Lindgrens gåva till oss är stor och rik.
Men idag blev jag arg på AB Saltkråkan, som varje gång jag råkar på n-ordet i hyfsat nytryckta produktioner. Varför, varför, varför kan de inte tillåta en varlig revidering av Astrids verk. Jag vill inte att mitt svarta barn ska behöva ljuda sig fram till ordet n***rkung. Jag ville inte att mitt vita barn skulle det heller, när hon från två års ålder var tokig i Pippi. Hon trodde ända tills Pippihajpen gick över att Pippi pappa var ”egilkung”. Vad nu det betyder. Bättre än originalordet är det hur som helst, trots att originalordet var relevant när det skrevs.
Men nu fick vi ta samtalet om det här usla ordet igen. Det samtalet behövs, men jag vill kunna välja när det ska tas. Inte låta barnet drabbas av rasismens historia när han vänder upp ett spelkort och börjar läsa.
Också förra veckan fick vi prata om rasismens historia när vi spelade spel. Men jag är inte säker på att jag lyckades förklara varför Pentagon byggdes med separata toaletter för svarta och vita. Jag kan nämligen inte alls förstå det.
Trots allvaret mitt i leken hade vi en fin dag, även om det tar fånigt mycket på min ork bara att prata och lyssna. Inte heller det går att förstå. Hur jag fick en sjukdom som gör att kroppen tröttas av varje slags intryck. Men somligt kan vi inte förstå. Det bara är så. Idag la jag en hel del av min kraft i potten och vandrade den lilla biten ner till vattenbrynet tillsammans med lilleman. Det är värt det. För där finns horisonten.
Jag tror jag är en horisontknarkare. Kan inte se mig mätt på linjen där himmel möter hav. Dubbla par solglasögon, solkeps och mössa gjorde det möjligt idag. Och mycket varsamma steg.
Nu väljer jag att skriva detta innan jag tar den första duschen på en vecka, för efteråt är orken nästan förbrukad. Jag älskar att duscha, men är inte så ofta beredd till den ofrånkomliga symptomförvärring som en dusch innebär. Och jag tänker att det vore nyttigt för alla människor att leva så här en vecka. Att behöva hushålla med sin kraft så att bara de nödvändigaste aktiviteterna blir kvar. Förvisso hänger jag mer än nödvändigt vid såna här apparater, surfplatta och telefon. Men de är min länk till den där världen som jag skulle vilja vara mer delaktig i, och på så vis känns de nödvändiga. Dessutom är de mina redskap för att långsamt, omständligt, skriva såna här texter och dikterna som ger en och annan medmänniska en aning av horisonten.
Den ser jag nu. För när jag lämnades ensam åt tystnaden, av älskad man som tar barnen på roligheter, gick jag ut och la mig här under fågelsången, intill havsbruset. Och jag känner mig lyckligt lottad. Jag har inte hälsan (som farmor sa), men jag har kärlek och jag har horisont.
Håller med om att datorn är en länk till världen, tack för den motiveringen som jag behöver för att rättfärdiga för mig själv varför jag lägger kraft jag knappt har på ett dött ting! Horisonten är egentligen lite samma sak för mig: den är platsen där vardagen tar slut och resten av världen börjar. Från stugan har vi en glimt, bara några centimeters remsa i gattet mellan två kobbar. Undrar hur många timmar jag har ägnat åt den?
Så underbart att du kan hitta så många glädjeämnen trots alla svårigheter. Jag är extra glad över att du njuter på både ditt och mitt favoritställe och är även glädjande att barnbarnen tycker lika mycket om det. Tillönskar en fin söndag om än du kommer att vara rätt så trött. Älskar dig mitt barn.
Åh, så vackra bilder! Vad skönt att du orkade ner till vattnet en stund. Horisontknarkare tycker jag var ett bra ord! <3
Jag hittade, av en slump, Pippi i Söderhavet på biblioteket häromdagen. Fast jag visste hur denna bok skulle vara, efter diskussioner och delade bilder från andra, var det ändå lite omtumlande att möta det helt koloniala perspektivet i denna bok. Fast en hel del saker är borttagna, kvarstår det faktum att Pippi och hennes pappa dyrkas som vita av de ”svarta barna”. Som knappt har ett eget språk och som beskrivs som vilda naturbarn, alltid redo att buga för sin överhet. Hemskt! Jag kan inte begripa vilka barn som skulle må bra av att utsättas för denna bok. Astrid Lindgren är väl i stort sett oberörbar, så jag vet inte hur jag ska gå vidare med detta. Men har inte släppt det och kommer att göra något.