Det är sportlov. Tidigt imorse åkte övriga familjen iväg på aktiviteter som kräver friska kroppar. Rent hypotetiskt är det väldigt bra att jag får några ensamma dagar, eftersom den här sjukdomen gillar stillhet och tystnad mer än nåt annat. Det gör inte jag. Men får foga mig. Egentligen mår jag just nu så dåligt att det smartaste vore att ligga stilla i dunkel hela dygnet. Men jag orkar inte vara smart hela tiden, så jag satt nyss ute i tio minuter bakom solglasögonen och sörplade fruktspetsad juice och såg på himlen.
Och dessförinnan såg jag Så som i himmelen och lät tårarna forsa ibland. Jag delar inte herr Pollacks budskap om kyrka och tro, men jag tycker mycket om filmen. Allra mest om Gabriellas sång, som vår sångardotter och hennes otroliga kör sjöng tillsammans med Helén Sjöholm för ett par år sen.
Idag lyssnade jag också med stor behållning på Lenas sång. Fly with me. Jag försökte forska efter ursprunget och tror den är skriven av Leyla Yilbar Norgren och Stefan Nilsson.
Tyckte också om den filmen. Såg den utan någon tanke på vem som var med och utbrast ärligt förundrat efteråt: ”Alltså hon som sjöng! Galet bra! Lät nästan som Helen Sjöholm!” Erkänner det bara här för att jag är lite anonym! 🙂
Varma kramar och fågelkvitter, mm
🙂 Tack för att du erkänner! Det var väldigt roligt. 😀 Och jag behöver roligt. Och gläds åt dina gröna värmande gåvor. Den som mest skickat mig oväntade gåvor de här åren är du. Den uppenbara omtanken ger dig en särskild plats i mitt <3
<3. .