För ett tag sen sa en kompis i ett samtal med mig och sonen
– ”Åh, husvagn är ju det bästa som finns!”
Då svarade sonen, och gav ännu ett av många kvitton på att ordens valör har betydelse för honom liksom för föräldrarna och storasystern:
– ”Nej. Det bästa som finns är familjen!”
Vi log förstås och pratade lite om att ta ord på allvar, och efter det har jag funderat på det där fenomenet att överdriva. Det gör sig påmint överallt. Sällan är det som beskrivs som ”det värsta jag vet” egentligen något att förfasa sig över, och jag har rätt ofta velat säga som sonen. ”Fast vatten i stövlarna är inte det värsta jag vet. Det var bra mycket värre när min pappa blev svårt skallskadad efter sin olycka.” Fast riktigt så militant som ordsnok är inte ens jag.
Andra slags överdrifter handlar om livsstilar. Jag har flera gånger blivit imponerad av vänner som sagt sånt som att ”Jag har helt slutat äta socker” eller ”Under det här året har jag inte köpt några kläder alls” eller ”Vi ser aaaaldrig på teve!” för att sen känna mig totalt lurad när jag ser ett wienerbröd slinka ner eller en nyinköpt jacka visas upp, eller hör ett nysänt teveprogram diskuteras. De säger inte så här för att luras, det är jag säker på, men ändå blir det ett språk som skaver i mig. En överdrifternas dialekt.
Det här med överdrifter verkar vara ett sätt att tala, och jag känner mig inte bekväm med det. Jag blir som sagt lurad. Förmodligen har det att göra med mitt ärlighetspatos och min respekt för orden. Jag säger inte ”jag tror jag dööööör” eftersom jag tror att jag ska leva ett bra tag till, och tycker inte att ”magsjuka är det värsta som finns” trots att jag är orimligt rädd för att kräkas. Och numera har jag lärt mig att aldrig mer säga det jag minns att jag sagt förr. Att jag hellre har feber en månad än magsjuka ett dygn. (Den månaden har snart varat i 1,5 år…)
Monty Python gjorde tidigt humor av överdrifternas dialekt.
Och jag skulle ofta vilja skrika ”Du har ingen aning vad du pratar om eller vad trötthet är” när folk säger att dom är så trötta, å i samma andetag berättar vad dom gjort för aktiviteter. Fast inte heller jag gjör det.
Nej… man gör ju liksom inte det. Och de som säger så har ju sin skala, där dödstrött kanske är superpigg på din skala…
Kram!
🙂 tänkte just idag på hur jag hela tiden överdriver när jag pratar eller skriver! så jag är nog lite skyldig på det området, erkänner…! Senast igår sade jag ”mitt hjärta bultade minst en miljon” och sånt, fast det kanske inte är just exakt det du tänker på? Hade en kompis som var väldigt rak och hade svårt att ta nånting annat än exakt ordagrant och ibland hade vi lite svårt att kommunicera märkte jag, speciellt som jag gillar att prata i metaforer och överdriva och gå på känsla och inte alltid ha allt så exakt. Mina ungar är vana vid mitt sätt att prata, så dom kan också säga att ”YYY är det bästa som finns” – jag brukar t ex gå runt och förklara för dom hur jag är bästa mamman i världen och jag är kung och jag är bäst och allt möjligt sånt där, och skämta om det 🙂 Vilket smittar av sig på barnen som går runt och förklarar hur bra dom är och så hejar vi andra på och säger att jepp, du är bäst i hela världen! Så jag är nog minsann skyldigt till att överdriva minst en gång varje dag och ibland 6 gånger innan frukost (eller hur många omöjliga saker det nu var som Alice trodde på). Ber om ursäkt om jag överdriver så nån blir ledsen, men i mitt fall är det mer ett sätt att leka med språket och använda språket metaforiskt i stället för exakt och logiskt!
Fast det är väl skillnad på att säga ”jag döööör!” och jag har slutat äta socker – det första är att överdriva, det andra är att ändra på sanningen anser jag. Skulle antagligen inte säga att jag har slutat med det ena eller det andra om jag verkligen inte har gjort det, men ”jag dööör!” har jag nog sagt ibland! ja och vid närmare eftertanke har jag nog nån gång skarvat jag också med sånt där som vi gör aldrig det ena eller det andra – det bara blir så ibland när man inte är exakt med språken, och inte är fullständigt logisk vilket jag definitivt inte alltid är.
🙂 Jag tror de allra flesta skarvar och står i till vardags. På skämt gör jag det också. Kallar mig världens coolaste och sånt, men i det mer allvarligt menade är jag nog överdrivet sanningsivrande. Tror som sagt att det är därför jag reagerar så på osanningsöverdrifter.
Ja det där med överdrifter är svårt.
Min uppväxt med 10 Guds bud.
”Du skall inte bära falsk vittnesbörd”
Tolkades som att ljuga var en svår synd som ledde till helvetet.
Till det kom att min pappa överdrev enormt hela tiden.
Så jag blev ganska förvirrad.
Men numera tänker jag mest som du för min man klarar inte överdrifter.
Kram
Ja, oj så förvirrande för ett barn med sanning i ena vågskålen och överdrifter i andra. Jag vet inte om mitt ärlighetsbehov kommer från Moses stentavlor 😉 eller vad det är…
Många barn (och vuxna) med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (t.ex) (säkert en hel del personer som inte har nån funktionsnedsättning också) har väldigt svårt att förstå metaforer o överdrifter, språket tolkas bokstavligt. Det ledder ofta till missförstånd. Kan ju på ett sätt bli lite komiskt, men totalt obegriplig situation för barnet, när ”vi hoppar över gröten till frukost idag”tolkas som att ställa tallriken på golvet o (fysiskt)
hoppa över den.
Ja, och nyblivna svenskar. Det är inte lätt att ta till sig nyanserna i språket – särskilt när förmågan för och typen av nyanser kan skilja så mellan olika personer.
Nu insåg jag att jag inte vet om jag överdriver eller inte. Jag tror att jag säger sådant som är överdrifter, som jag dööör eller det regnade hinkvis med vatten, men inte att saker är det bästa som finns och inte att jag aldrig/alltid gör något om det inte verkligen är så. Jag är benhård på att kunna stå för det jag säger – detta efter att ha haft människor i min närhet som vände och vred på allt jag sa…. Gör jag något så är jag nog istället sarkastisk och säger att något är toppen fastän det är botten, i ett tonfall som inte går att missta sig på, dock inte till barnen förstås.
Tycker för övrigt att Monty Python är väldigt roliga och citerar dem relativt ofta 🙂
Svårt att behöva vara så försiktig med vad man säger…
Och svårt med ironi till barn. Alltför många använder ett sånt sätt att tala, också med mycket små barn – utan att förstå att de omöjligt kan förstå såna nyanser.