Det är söndag. Familjen är i kyrkan och jag i soffan. Som så ofta det senaste året. Jag har varit glad över de gudstjänster jag har orkat delta i det senaste året, men jag saknar egentligen inte kyrkobesöken mer än jag saknar resten av det friska livet. Min tro tar inte skada av att jag inte är i kyrkan, inte heller tar den skada av att jag ibland svär åt Gud och vill spotta på alla obesvarade böner. Gud klarar sånt, och genom livets prövningar har jag förstått att min tro också gör det. Den hämtar sig.
Jag tror att Gud klarar mer än vad någon människa gör. Till människor kan jag inte skrika ”du förstår ingenting av hur jag har det” fastän det ibland känns så. Jag sörjer utebliven omsorg, gläds över all omtanke, men kan ändå bli så frustrerad över omsorgsfulla formuleringar som landar fel och påminner om att ingen annan kan förstå. Bara jag vet hur jag har det. Och knappt jag. Det ligger en ensamhet i det. Och det ligger tårar på lut. Då finns det musik som når ända in i den där mörka, bittra ensamheten. Som inte är bestående, men som finns vissa stunder. Och just nu.
När livet inte blir som vi har tänkt oss
Text: Ylva Eggehorn
Musik: Ingemar Wendschlag
Sång: Irma Schultz Keller
När livet inte blir som vi har tänkt oss
vad gör vi med vår bitterhet o skam
Om hoppets Gud får bära oss igenom
kan trots allt nåt nytt få växa fram
Vi ska springa fram mot nya möten
och bli lurade minst en gång till
Men tilliten som Kristus vunnit åt oss
är större än all makt och ondska vill
På blodig jord ska träden lövas åter
utan försyn för våldets grymma grin
Men när tyrannerna sitt slut begråter
står skogen kvar i höstens guld och vin
Vi ska springa fram mot nya möten
och bli lurade minst en gång till
Men tilliten som Kristus vunnit åt oss
är större än all makt och ondska vill
Det finns ett hopp som aldrig ska gå över
trots alla ärr av bitterhet och sorg
Ett hopp som ej de mäktiga behöver
men barnen hemma på sitt eget torg
De ska springa fram mot nya möten
och bli lurade minst en gång till
Men tilliten som Gud har skapat i dem
är större än all makt och ondska vill
Hello,
Skulle bara titta in och säga att jag kikar efter dig i kyrkan varje söndag. Idag också. Jag och vi, tänker på dig. Skulle vilja knäppa på fingrarna och att febern då försvann i ett nafs. Men det funkar ju inte så. Själv har jag haft huvudvärk i flera dagar som inte ger sig. Skulle vilja knäppa med fingrarna för att få bort den också. Fast det funkar ju inte heller. Söt katt har ni iallafall. Och fin julgran. Vår gran i äkta plast har åkt ner i kartongen igen.
Kram till dig!
Tack Magdalena för att du tittar efter mig och för din vilja att knäppa med fingrarna och göra allt bra. Vi får väl knäppa händerna istället och våga tro att det blir så till sist. Hoppas du slipper huvudvärken nu.
Förlåt att jag lägger mig i, men jag log brett åt din ordlek med ordet knäppa! Vilken snygg vändning!
😀
Vet du att Irma Schultz är adoptivmamma precis som vi? Hon och hennes man (han var sjukt snygg!) kom till vår hämta barn-kurs med sin bebis och berättade om sin hämtresa, och några år senare fick jag syn på hela familjen på Spårvägsmuseet i Stockholm – då hade de fått ytterligare ett barn, precis som jag och min man. Jag tog mod till mig och gick fram och hälsade. Det visade sig att de var lika trevliga som snygga! Och så sjunger hon ju så himla fint också, lite avundsjuk blir man allt…
I alla fall jag. Du har troligen fullt sjå med att vara avundsjuk på alla som inte har feber. Här kommer ett oerhört taffligt men välment ”krya på dig”.
/Anka
Åh, det visste jag inte! Härligt att höra. Jag kände samhörighet med henne redan tidigare, nu förstärktes det 🙂
Ja, jag är ibland vansinnigt och oklädsamt avundsjuk på människors vars största (offentliga iaf…) problem är en snuva eller en trasig bil. Så tack för din önskan. Den gör gott.