Läsa en bok i skuggan.
Ligga i sängen tills hungern tvingar upp en.
Dricka blåbär mixade med yoghurt till frukost.
Ligga i skuggan i hammocken och känna solen i handflatan.
Vila utan att bli störd.
Nog kan det tyckas som semester, men jag kan inte riktigt njuta av det utan tar det som medicin. Familjen är iväg och firar en älskad student långt borta. Jag ville så gärna vara med, men skulle inte orka med mer försämring. Så nu tar jag tillfället att vila maximalt. Säng, hammock och soffa och stillsamma steg däremellan. Vilket passar bra eftersom hälsan inte visar sig från sin mest optimistiska sida. Så jag aktar mig från att lägga ut bilder som dessa på Facebook. Det skulle ge alltför många onyanserade gillningar. Jag gillar inte det här. Jag vill vara nån annanstans. Nån annan. Nån som inte bloggar oavbrutet om hopplös sjukdom. Nån som är ytlig, positiv och äppelkäck.
Jag tänker varje dag att
imorgon ska jag inte skriva om min jäkla sjukdom imorgon ska jag inte skriva om min jäkla sjukdom imorgon ska jag inte skriva om min jäkla sjukdom imorgon
så kommer imorgon och jag tänker att imorgon ska jag inte skriva om min jäkla sjukdom
…
Skriv om din jäkla sjukdom. Skriv för allt vad tygen håller så att du får tryckutjämning. Tänker på den tryckkokare som fanns i mitt barndomshem och paniken som uppstod i hemmet den gången pysventilen hängde sig.
Jisses! Så skriv om skiten och låt det pysa.
Här hos dig Cissi serveras vi det som är, utan lullomskrivningar. Det råa. Det äkta. En verklighet. Och trots att det är skitsjukdomen och skitmåendet utan omsvep så upplever inte jag ett enda gnällande i dina ord. Det är livet, ditt liv, som just nu (åh, som jag hoppas och ber att det är ett just nu som snart tar slut och blir ett då, ett det som var) är fyllt av en jäkla skitsjukdom. Så skriv min vän, skriv om det som är.
Kram ❤
Tack kära du! För all bekräftelse och för att det som klingar gnäll i mina öron inte gör det i dina! <3
En blogg är till för att skriva om det som är jobbigt och svårt också! Hellre läser jag en djup och berörande blogg än de ytliga och ”glamorösa”.
Då jag medverkade i en bok som heter ” Den bloggande patienten” så pratade bokens författarinna Sara Natt och Dag om just detta. Den kraft och energi som bloggande ger när man är sjuk. Det blir som en nödvändig terapi och man får gensvar. Stöd. Hejarop.
Utan min blogg vetefåglarna hur man klarat sig igenom allt. Den har gett mig oerhörd styrka. Och jag har nått ut med den och det har kommit så mycket bra ur den även fast den ofta går i moll.
Men Cecila. När vi hamnar i det livet. Där det är tungt och jobbigt. Det måste vi få prata om. Gång på gång. Vi har våra läsare och de kommer av en anledning till bloggarna. För jag är övertygad om att både du och jag berör våra läsare fast på olika plan. Och däremellan så försöker vi finna ” just nu är en lycklig stund” och berätta om solglimtarna vi fångar!
Så sorgligt bara att du inte kommer iväg på trevligheter. Känner så med dig. Kan förstå din inställning till facebook. En bild kan säga allt sägs det men jag känner tvärt emot. Folk har ingen aning om vad den glada fasaden igenterligen döljer..
Kram på dig fina!
Tack för dina ord, Mamma Z! Jag behövde dem! Egentligen vill jag ju minst av allt vara ytlig och äppelkäck utan kontakt med djupet och mörkret. Det här var väl snarare ett uttryck för att jag är trött på att sjukdomsnuet präglar allt. Också en blogg som från början inte alls tillhörde nån patient.
Nu fick jag ännu en anledning att läsa den boken (som jag bloggade om när den kom, men ännu inte har läst)!