Jag vilar med mina 38+ (i flera bemärkelser) efter lyxmiddag. Småplock med bara godsaker. Det blev bland annat det som sonens barnhemspersonal kallade ”chapo”. Smörstekta chapati som barnen fick smaka när de (ofta) kom in i barnhemsföreståndarens hus som ligger intill barnhemmet. Vi använde tortilla och det smakade alldeles rätt. Liksom dotterns vitlöksbröd smakade restaurang.
Medan pappa och storasyster fixade mat skötte lillebror underhållningsdansen. Han ville dansa till samma låt av Zifa hela tiden. Efter ett tag kollade jag vad låten hette: ”White men can’t dance”. 😀
Just nu skulle jag ha varit i Stockholm på konferens med andra som brinner för adoptionsfrågor. Det som skulle ha varit min första ”framemotsedda” förbundskonferens som lokalavdelningsordförande. Där är jag inte.
Igår fick jag världens längsta tops uppstoppad i näsan. Så långt som jag inte trodde var möjligt. Ytterst obehagligt. Och jag var faktiskt bara glad. För kanske, kanske det som gör mig så matt och febrig finns att hitta i bihålorna. Jag hoppas verkligen det. Men kanske mina bloggläsare tyckte att det där var aningen för mycket information 😉
Det är samma goväder och hittills bara en i familjen som har varit ute idag. Dottern vill gärna ha en hund, och jag undrar om hon kanske har fått en. I ulvakläder. Eller nåt.
Ska katter bli så här skitiga? Vår gammelkisse var visserligen ogärna ute, men jag minns inte att vi nånsin behövde tvätta tassar och mage på henne när hon varit ute. Det får vi på den här raringen. Som på en hund.
Det är riktigt ljuvligt ruskväder ute. Snarare go´väder än oväder. Ljusen är tända, mjuk musik ljuder, vi ska ha en skön hemmakväll och jag har fått penicillin! Det finns hopp! Andra sörjer nog (vad vet jag, jag är ju inte tillbaka på fejjan än 🙂 ) att det här vädret kommer precis till helgen, men jag välkomnar det.
Några saker jag inte välkomnar lika varmt är refuseringen från ett förlag som damp ner i brevlådan idag, och brevet från Försäkringskassan med en DVD(!)som beskriver hur det är att vara sjukskriven. Dysterbrev båda två. Men jag ska minsann visa dem. Jag ska få mitt manus utgivet (oj så långsamt och tveksamt de där bokstäverna kom fram) och jag ska snart vara frisk (det gick snabbare). Sådeså!
Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.
Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj
Mitt hjärta klappar för Afrikas horn där problemen fortfarande är enorma, så jag har tidigare tänkt lägga till sidobannern om UNICEF:s arbete där. Och idag kom jag äntligen ihåg hur man gjorde. Så posta gärna detta inlägg på din blogg och SMS:a LIV till 72 900 så skänker du 50 kr via UNICEF. Det räcker till 13 påsar nötkräm mot undernäring eller 29 påsar vätskeersättning. Tre påsar nötkräm om dagen kan vara allt som krävs för att rädda livet på ett undernärt barn.
Filmen Happy Feet 2 var just så där fin som man kan önska av en familjefilm. Med budskap som:
– Det är OK och BRA att vara annorlunda
– Ingen är för liten för att göra skillnad
– Tillsammans är vi starka
– Vi har alla gåvor som kan bli till glädje för andra
… och en storasyster som sällskap. Med det tuffa artilleriet så ska det nog gå att ta lillebror till dansskolan idag med.
För inte kan väl ”Majken” Jacksons mamma ha låtit en feber hindra framgången om pappan hade möten. Men den här mamman (och pappan) ska göra sitt bästa i att hindra sånt som leder barnen bort från självtillit, glädje och hälsa.
Alla som är extremt trötta på att vara sjuka räcker upp en hand. Ju längre tid med feber desto tröttare. Och än har jag inte hittat kombon detektiv/läkare som lägger ner allt annat arbete för att försöka hitta vad som är fel. Eller så är det just som de gissar att det är ett virus. Men jag tycker att det räcker nu. Fast man får inte alltid välja.
Idag har jag valt att ligga ner ända tills barn skulle hämtas och tandläkas. (En liten och totalt bilburen utflykt som ändå krävde stor kraftsamling) Därför passade det bra att jag igår fick en mycket intressant bok på posten. Främling – en bok om Carola. Jag har hunnit halvvägs och tycker mycket om den. Jag hör inte till de allra största fansen men har alltid tyckt bra om Carola och illa om mediadrevet mot henne. Så boken är välkommen och passar bra just nu när jag också följer Carolas adoptionsblogg. Människor kommenterar flitigt där, och somliga verkar tycka att det i princip är vanvård att blogga om sitt barn. Fastän Carola gör det på ett varsamt, varmt och inte det minsta utlämnande sätt. Tur att vi inte blev anmälda för vanvård när vi bloggade under vår åtta månaders adoptionsresa. Vi hade självklart mycket färre läsare men bloggade och skrev artiklar eftersom vi tror att det är bra att människor får vara med och dela resan, och att de som inte har sett familjer med blandade färger förut blir mindre rädda om de får – och vill – följa. Jag tror dessutom att Carolas blogg skyddar hennes barn från skvallerartiklar som annars skulle ha dykt upp i tomrummet.
Boken och en uppmuntringsblomma som lyser än
Nu när jag har kommit till kapitlet som handlar om Sound of Music så blir jag påmind om något jag hade glömt. Vi såg musikalen strax efter premiären, och precis som Koljonen/Ekström skriver så var Carola klippt och skuren för rollen som Maria. Det var en njutning från början till slut för nån som älskar filmen. När jag såg musikalen på senare år (och fått en dotter som också är SoM-fantast) så spelade Pernilla Wahlgren huvudrollen. Jag höll på att gå ut. Det var en skrikig fars jämfört med Carolas insats. Nåväl. Vi satt allra längst fram 1995 och såg en fantastisk uppsättning av Sound of Music på Göta Lejon. Jag var helt hänförd och gjorde som vanligt: skrev och tackade. Det här var på den tiden man skrev brev eller vykort, så det gjorde jag med adressat hela ensemblen, och så några särskilda tack till Carola och några av barnen som var helt enastående. Jag fick ett svar. Carola hade skrivit det själv, med guldpenna. Stort. Roligt att komma ihåg det just nu när det råder både vanlig feber och Carolafeber här hemma. Jag har t o m lyckats få lilleman att ändra texten när han nynnar på Sean Banans hemska låt. Så nu säger gossen själv att ”Jo, Carola är bra!” Huvudsaken är att hon är bra för sina barn, och det tvivlar jag inte på.
Hela världen finns representerad bland mina bloggläsare. Det är spännande. Jag blir förstås ruskigt nyfiken på vilka i USA, Ryssland, Island och varenda liten prick på Sverigekartan som regelbundet läser här. Så berätta gärna du som aldrig har givit dig tillkänna. Det är alltid härligt med kommentarer och andra hälsningar.
Senaste veckans svenska besökare
Hela världen, Heal the world, fick jag höra efter Mio min Mio-läsning kind mot kind och före ansiktsmassage med femåringshänder på febrigt mammaansikte. Det är till att ha det bra. Sångaren tyckte att det här kunde läggas ut på bloggen 😉 så håll till godo. Här får ni en specialinbjudan till en sångstund med en av mina kärlekar. (Som tydligt vill visa upp dagens förskolepyssel.)
Mitt hjärta flödar över, som Carola sjunger som mycket ung på den gamla, raspiga LP:n. Jag skulle gärna bjuda också på vår skönsjungande dotters sång, men tonåringar säger lite mer sällan att ”det här kan vi lägga ut på bloggen, mamma” 😉
Det var nog många som hajade till när komikern Marika Carlsson kom med sin föreställning ”En negers uppväxt”. Jag gjorde det. Jag vill aldrig i något sammanhang använda n-ordet. Gamla läsare minns kanske att jag har skrivit om det tidigare. Och jag vill slippa höra det ordet. Det är inte alltid jag slipper. Ibland använder andra n-ordet liksom på skoj. Jag skrattar aldrig, utan blir sårad när människor väljer ord som ljuder provokation och kränkning, i nåt slags försök att skapa kontakt. Det sårar oavsett om det gäller n-ordet eller annat.
Från att ha blivit besvärad av Marika Carlssons titel på föreställningen kring hennes liv som adopterad till Sverige, så förstår jag nu tanken med titeln. Och skulle mycket gärna se ”En negers uppväxt”. Här berättar hon om den en bit in i Robins:
Del 3 av 8 – Robins | SVT PlayDenna video finns tillgänglig t.o.m. ons 6 juni. Gäster Anne Lundberg och Marika Carlsson.
Tyvärr så tror jag det är långt borta att Marikas budskap i titeln ska nå fram till dem som verkligen behöver förstå det. Men kanske nån som inte orkar se Robins orkar läsa ett citat:
”Jag har fått frågan ”Hur tänkte du när du satte titeln på föreställningen?”
I hela mitt liv har jag blivit kallad för ”N-ordet” (som är den korrekta terminologin i dag) och jag blir det än i dag. Liksom som så många andra har jag känt mig kränkt och ledsen över det ordet, men nu gör jag upp med det och dem som behandlat mig illa. Som ståuppkomiker tänjer man på gränserna. Jag kan förstå att man kan misstolka det hela och tro att jag uppmuntrar folk att använda N-ordet, men så är inte fallet.
Det jag tycker är synd är att vi debatterar vad man får och inte får säga i stället för att debattera attityderna och hur vi förhåller oss till varandra. Rasismen har förändrats från 70-talet Sverige till i dag, den är slugare, fulare och elakare. Vi säger romer i dag, men blir romerna bättre behandlade än då de kallades för zigenare?”
Marika Carlsson
De här orden (och mina dagar i sjuksoffan) får mig att fundera på hur det ser ut idag. Vad gör vi egentligen för att komma till rätta med rasismen? I samband med förra valet blev det lite fart. Till exempel genom Typiskt svenskt och Filip och Fredriks underbara idé om hur Sverigedemokraterna skulle besegras. Men vad händer just nu? Kanske inte lika mycket, men Marikas framgångar och föreställning ger hopp.
På Marika Carlssons blogg hittar jag ett (lite svårläst) brev hon fått. Hon är inte ensam om att ha upplevt rasism som adopterad. Det är sorgligt att läsa. Inte heller är Marika ensam om att ha upplevt sig fullständigt älskad och sina föräldrars eget barn. Det är gott att läsa.
Om du vill hitta länkar om det förfärliga med n-ordet så kan du läsa mitt gamla blogginlägg. Gilla gärna på knappen nedan om du gillar funderingarna och ogillar rasism i alla former.
