Ditt & Datt

Googling och sl:app:ande

2 kommentarer

Förkylningen lättade, och jag kanske kan sluta googla på läskigheter som värk i nacke + feber. En del som googlar på ”Barn till varje pris?” hittar till den här bloggen har jag sett i statistiken. Det programmet ska första längtansbarnet och jag sjunka ner i soffan framför ikväll när andra längtansbarnet har somnat. Han gäspar redan efter en morgon som han inledde onödigt tidigt (och bjöd på sång- och dans i köket klockan 06:30), en dag på förskolan och lek i löven på vägen hem. Ljuvliga höst – nu äntligen lite svalare.

Just nu sitter lövdansaren och mumsar i sig en bit brownie som hans syster bakade igår. Det finns risk för att jag smakar en senare. Men undrar om jag skriver in den i den där läskiga app:en Shape Up som obarmhärtigt visar svart på vitt hur saker och ting hänger ihop när det gäller intag och kroppsformat. Jätteroligt diagram såna där dagar när man tränar och äter bra, och jättetrist de dagar man tröstäter för att man är för hängig för att träna. Förresten har jag universitetspoäng i näringslära motsvarande en sån där app, men teori och praktik är tyvärr inte alltid bästisar.

Ditt & Datt

I behov av service

6 kommentarer

Äntligen kunde jag gympa igen i fredags efter en dryg månad av förkylning. Så igår kom det tillbaka med feber light (vilket känns som 40-50 grader för mig – okvinnlig som jag är) och sprängande värk i huvud och nacke. Suck. Det är lätt att bli hypokondrisk när åkommor man inte är van dyker upp. Kan man lämna in sig själv på service?

www.zazzle.se

Fantastin verkar också ha sjuknat till, så det blev inte nåt roligare blogginlägg än så här.
Jag har en idé om att en blogg bör uppdateras minst en gång om dagen för att vara tillräckligt intressant att följa. Men då ska man kanske ha nåt intressant att skriva också. Det brukar jag tro mig ha, men inte nu. Frågan är om jag har blivit sjuk eller realist?

Livsfunderingar

Att sakna en far

1 kommentar

Tjänstledighetsdag – och jag har just avslutat en text och sammanställt den novellsamling jag pysslat med ett tag men inte vet vad det ska bli av. Den är lite speciell och skulle kunna funka utmärkt som julklapp nåt år framöver – så om ni känner en glad förläggare så får ni gärna lägga ett ord för mig.

Mellan varven tänker jag på saknade pappor. Min egen, som jag förlorade två gånger och besökte vid graven på promenaden som fick inleda den här skrivdagen. Nej, jag besökte honom inte vid graven. Jag besökte graven. Pappa själv har jag med mig där jag är. Och jag tänker särskilt mycket på honom efter gårdagen. Då klev jag in i ett hem där sorgen just drabbat när en älskad pappa och man ryckts bort. Andras sorg kan verkligen kännas i den egna kroppen. Ibland är det så oerhört svårt att förstå att det är också detta som är livet. Att det tar slut.

Det kom ett SMS från en annan vän som berättade att hennes pappa också somnat in, och det kom tårar när hon beskrev att en ängel jag givit henne långt tidigare fått hänga vid sjukhussängen tillsammans med en bild på familjen. Ängeln var av den sort som jag beskrivit tidigare, och som också hos oss – på ett övernaturligt sätt –  fått gestalta kärleken mellan generationer.

Häromdagen rördes jag till tårar vid lunchbordet på (det inkomstbringande) jobbet. Jag läste en dödsruna över en älskad far, och kände igen så mycket. Den sörjande dottern i det fallet är Åsa Vilbäck, och jag vet att hennes ord har berört så många. För sorg berör.

Gott

Adventväntan

Lämna en kommentar

Frostiga nätter och dagar som går. Snart är det advent.

Illustration: Maria Nordenmark - Text: Cecilia Ekhem - Manusidé: Båda!

Den som är gillare av min skrivarstuga Ekhemmanet på Facebook får rabatt på barnboken Vänta Lydia!

Ju tidigare beställning, desto större rabatt. Boken passar bra för barn kring 3-6 år, eller kring 36 år, eller 63 eller för vem som helst som gillar advent.

Apropå gilla: Numera kan man också gilla blogginläggen på Facebook genom att klicka på gilla-knappen under inlägget. Kanske inte är så aktuellt med tanke på hur lite trafik jag har på den här sidan. Men det är åtminstone möjligt.

Barnalängtan

Taggar i mitt ögas ömmaste punkt

3 kommentarer

Promenad och matlagning till sörjande fick inleda skrivardagen. Som jag inte vet vad den kommer innehålla för slags skrivande. Dipp var ordet. Borde väl ta tag i skrivandets baksida (bokföringen) men sånt känns ännu mer motigt när framsidan är mörk.

Istället vill jag dela med mig av några ord som jag hörde på promenaden när jag lyssnade på förra veckans Spanarna. Det var Sissela Kyle, som ofta brukar få mig att skratta hejdlöst, som höll en mer allvarsam spaning som rörde sig kring mammatema och även berörde barnlöshet – och hennes kollega Pia Johanssons program. Jonas Hallberg gladde mig för övrigt med att poängtera att det finns ett frågetecken med i programtiteln ”Barn till varje pris?”

Sissela citerade en pjäs hon spelat med i och jag har lyssnat sakta på det igen för att kunna återge orden:

”Varför är jag ofruktsam? Ska jag förnöta mina bästa år med att mata fåglar och sätta nystrukna gardiner för mitt lilla fönster?
Du måste säga mig vad jag ska göra, för jag gör vad som helst. Om du också bjöd mig att sticka taggar i mitt ögas ömmaste punkt.”

Pjäsen Yerma är skriven 1934 av spanjoren Federico García Lorca, född 1898. Jag läser att Lorca var homosexuell och funderar på om den här pjäsen berör en barnlängtan han själv hade. Jag förundras också över hur ofantligt träffande de här orden är och tänker på alla barnlängtande kvinnor och män som har funnits genom hela mänsklighetens historia. Behandlingsmöjligheterna har kommit till de senaste 35 åren, men längtan har miljoner år på nacken.

Den här bilden tog jag i somras på Stockholms tunnelbana. Och funderade en del på varför den gravida kvinnan är borta på ena reklamskylten. Kanske har min Bea åkt tunnelbana en sömnlös natt och rivit bort den gravida som hånskrattade henne rätt i ansiktet.

 

Livsfunderingar, Skrivande

Kvällsdipp

2 kommentarer

Somliga dagar innehåller ett stort register av känslor. Denna dag har varit sån. Det tar på krafterna, och inte allt behöver omskrivas. Men det som handlar om skrivandet får omskrivas. På morgonen postade jag en Väntrum med destination norra Sverige och en med destination södra Sverige.

Två beställningar trillade in igår och jag fick packa böcker i gröna, sköna kuvert. Såna stunder känns inte författandet som en lek, men som verklig glädje.

Så ikväll, efter att jag röjt en del i köket för att förbereda rummet för morgondagens skrivartid, hittade jag ett brev som kom med posten idag.

Suck.

Kanske är det dagens alla samlade känslor som gör att det tar så hårt med ännu en refusering. Återigen en känsla av att lura mig själv att jag gör något meningsfullt när jag fortsätter skriva. Romaner. Noveller. Blogg. Och så det skrivande som har med de ideella engagemangen att göra. Och så tankar om de sysslornas vara eller inte vara rullar i huvudet. Tillsammans med känslor dem i min närhet som har drabbats av den verkliga sorgen. Tillsammans med tankar på Afrikas horn efter ett samtal från Svenska kyrkan. Och här sitter jag och är ledsen över ett litet brev.

.

Adoption, Föräldraskap

Jubileum och garv

Lämna en kommentar

För precis tre år sedan skickade jag ut ett mejl som började så här, till en del nära vänner:

”Tacksägelsedagen började tidigt i år!
Igår fick vi det efterlängtade dokumentet om vår son Ambros!
Kärlek vid första ögonkastet!”

Dagen innan hade vi fått det efterlängtade mejlet som innehöll två ljuvliga bilder och en rapport om det barn som blev vårt andra. Det var en overklig lycka – och tacksamheten för barnen bara fortsätter.
Jag ser enormt mycket fram emot att få följa flera andra bloggares barnbeskedsdagar här framöver.

Innan tösabiten gick och la sig ikväll satt vi och såg roligheter på webben. Till exempel detta. Det är roligare när andra gör bort sig på jobbet. Vi såg också en trailer för en mycket efterlängtad film.

Jag har älskat alla Sällskapresanfilmerna, och hade en speciell relation till den första filmen. Både jag och en vän från tonåren hade den filmen som nån slags terapi eller relaxmetod och såg den huuuur många gånger som helst. Vi kunde säga repliker ur Sällskapsresan till varandra när som helst.Dessutom fick vi en alldeles egen ”Det ligger på baksidan av hotellet”-erfarenhet att skratta åt.

Finns det nån fler Sällskapsresanfantast där ute?

Livsfunderingar

Psykologisk nörd

4 kommentarer

Många dagar passerar som snoriga vardagar utan tydligt mål. Men vissa dagar blir det uppenbart att det finns röda trådar i det jag pysslar med. Det blev det idag. Och att jag både på väg till jobbet och nu på väg hem, lyssnar på Eva Svedberg-Engströms fantastiska skiva Vandra Varsamt blir en talande signaturmelodi för den här röda tråden. Tråden som handlar om att jag är en psykologisk nörd. På arbetet och än mer på fritiden är det stödet till människor i sorg eller annan kris som upptar min tanke. Hur det stödet kan förbättras på IVF-klinikerna. Vilket slags skyddsnät som kan behövas för familjer som bor länge utomlands under adoptionsprocessen. I Kenya förstås – men andra ”långa” länder kommer. Jag dras till (alternativt lockar fram) samtal om det som gör ont, och ägnar mycket tid åt att tänka på människor som drabbats av det svåra i livet. 

Och jag lyssnar på Radiopsykologen. När jag läser kommentarerna till senaste programmet blir det tydligt att man kan se väldigt olika på saker. Och höra saker olika. Jag hörde en kvinna berätta att mannen hon är tillsammans med inte kan använda orden ”Jag älskar dig” fastän hans agerande visar på just kärlek, och kvinnans oro bottnar i annat. Just det som dök upp under samtalet. Andra hörde ett program om en kvinna vars man kontrollerade henne och tyckte att psykologens hjälp gjorde illa. Så totalt olika. Kanske beror det på att vi har så olika röda trådar i våra liv?

Gott

Mindful i skyn

2 kommentarer

Den här lördagen hölls tom på aktiviteter, fastän det fanns sånt som borde/kunde göras på annat håll. Segdragna förkylningar kräva dessa dagar. Men när man också lider av en viss prestationssjuka kan det kännas lite svårt med dem. Den där känslan av att ”jag borde nog ha gjort något annat, nåt nyttigt” kommer alltför lätt. En lång men långsam promenad med fantastiska Radiopsykologen Malin blev det förutom långsamt hemmapyssel. Jag förundras över hur ett samtal från en början kan verka att handla om en sak, och sen hittar hon rätt trådar att dra i, fråga om så tar samtalet en helt annan vändning och kommer att beröra just det som är denna persons bekymmer. Men som kanske inte var uppenbart för personen själv från början.

Efter middagen ordnade maken eld på gården i det eldfat vi släpade med oss hem från Nairobi i mars. Där tog vi plats med filtar och äppelpajen som jag och junior bakade idag. Här skulle skådas stjärnfall. Meteorsvärmen Draconiderna ska kunna visa sig ikväll, och vi har sett en hel del fina stjärnfall just från den del av himlen där Drakens stjärnbild finns.

Sköna utemöbler, liggunderlag, mössor och vantar. Och himlen mot skyn långa stunder. Så sällan är jag helt fokuserad, så koncentrerad på nuet. När man väntar stjärnfall går det liksom inte att titta åt något annat håll. Jag kanske ska ägna mig åt det oftare. Redan om en stund efter att ha fått upp värmen framför en amerikansk film som också handlar om en radiopsykolog. ´Som dock inte agerar under samma professionella stjärnhimmel som P1:s Malin Edlund.

Adoption

År som går

3 kommentarer

Imorgon är det tre år sedan käre maken la allra första inlägget på den allra första bloggen jag någonsin skrev. Vi skrev varannan dag i den bloggen. Den som skulle bli vår dagbok under en omvälvande, fantastisk, påfrestande och ljuvlig adoptionsprocess i Kenya. Tre år har gått och det är overkligt att tänka att den lille vän vi då var på väg för att möta inte alltid har varit med oss. Precis som det var när dottern föddes för närmare 13 år sen. Också då var det overkligt att det funnits stunder när hon inte var med oss. Ändå minns jag längtanstiden så tydligt. Igår blev jag påmind om den igen när TV3 började sända sin serie om barnalängtan, Drömmen om ett barn. Jag – som i princip aldrig ser TV3 – gladdes så åt seriositeten och åt att de började med en adoptionslycka. För nu vet jag ju i varje por att kärleken är densamma oavsett vem som burit fram barnet. Att det barn vi får blir vårt eget. Oavsett.

Första mötet 2008

Vår Kenyablogg Hej och karibuni (Hej och välkomna) innehåller hela vårt äventyr i Kenya med både förstamöteslycka och svårigheter och påväghemlycka, och allt däremellan. Jag är glad att min man och jag delar uppfattningen om att det är okej att tala också om det som är svårt. Vi har fått en del kritik för det. Och det fanns nog de som trodde att vår emellanåt dystra beskrivning av domstolsväsendet i Kenya skulle kunna få människor att välja bort Kenya som adoptionsland. Det gjorde oss inget. Jo, kritiken har gjort ont när den levererats offentligt, men det gör oss inget om någon utifrån våra beskrivningar har valt bort Kenya som adoptionsland. Då är det sannolikt så att den oberäkneliga processen hade varit för tuff att gå igenom, och ett annat adoptionsland varit lämpligare. För oss var det tufft emellanåt – men i och med att vi levde med också de mörkare känsloregistren så tror jag vi klarade av att komma igenom det svåra fortare. Så tror jag det är med livet i allmänhet, att när vi vågar möta mörkret blir det mindre oövervinnerligt.

Återbesöket 2011

När vi återvände till Kenya i februari var det idel lycka och en känsla av att komma hem. Och en av de största glädjorna var första mötet med adoptivfamiljerna som då fanns på plats, och orden från flera att ”om det inte hade varit för er blogg så skulle vi aldrig ha vågat. Tack!”

Det är ord att njuta av. Också en halvkrasslig fredag långt senare.

 

Fikarum och blogghållplats