För tre år sedan idag fick vi vårt andra barn. Den 30 september sa vi med mun och hjärta ja till en tvåårig pojke i Kenya. Det dröjde tio långa dagar till innan vi fick veta hans namn och se bilderna på den pusselbit i vår familj som hade saknats så länge. Storasyster, då nio år, fick bestämma vad vi skulle göra för att fira, och det blev en utflykt i det soliga höstvädret till Södra berget i Sundsvall.
En tre år gammal glädjebild. Sidhuvudet på första bloggen.
Både i IVF- och i adoptionsvärlden finns det mängder av dagar man hade kunnat undvara, men när det går väl, också mängder av datum att fira. Denna dag höll på att gå mig förbi, men så när jag klädde mig mindes jag dagens datum när jag såg en tunika som jag inte hade haft på länge. Den som jag hade på mig när vi mötte vår pojke första gången.
Första mötet. Ett finger mot storasysters arm. En efterlängtad blick.
Vi hade dessförinnan fått skicka ner en present och ett litet album med bilder på oss så som vi skulle vara klädda när vi mötte Ambros på barnhemmet. De kläderna bar vi i handbagaget på väg till Kenya den 7 november 2008. Och häromdagen såg gossen den här tunikan i min garderob och sa åt mig att jag borde ha på mig den oftare.
Idag är en bra dag.
Avslutningsinlägget är lagt på gamla bloggen, och denna nya plats för mitt skrivande släpps ut i synlighet.
Idag är förskolan stängd och jag och lilleman har en lugn morgon. Han är bättre på att ta det lugnt. Jag har inte lyckats få i mig frukost än eftersom jag på stående fot fastnade där jag slutade igår med WordPress och Google Analytics och andra märkliga namn på det som finns här bakom kulisserna. För lite sömn och ingen frukost. Det är bäst jag tar den där filtallriken innan jag (alltför sent) betalar räkningarna. För det gör inte bloggen. Det finns vissa bloggar som faktiskt gör det. Betalar räkningar. Det förstår jag inte riktigt hur det går till, men det hade inte varit så dumt att tjäna pengar på sitt skrivande. Jag gör inte det på bokskrivandet heller. I alla fall inte än.
Det första sidhuvudet kom att handla om skrivande, även fast denna blogg inte kommer att vara en författarblogg. Här ska rymmas annat. Vardagsbilder. Godsaker. Sorgetankar. Livsfunderingar. Föräldraskap. Och det som har lett dit: historien av barnalängtan och processer och kamp. Och det är ju genom skrivandet jag gestaltar alla dessa funderingar, så till en början får det vara skrivarsymboler som välkomnar dig hit.
Bok- och biblioteksmässan i Göteborg är en fest, men ingen försäljarfest för en okänd författare. Men nog var de fina alla böckerna jag släpade dit och hem igen. Det nya omslaget har Liselotte Svelander designat och fotograferingen har Peter Nykvist stått för. Oj så jag gläds över den gåvan!
Den som vill läsa romanen på bilden är välkommen till Ekhemmanet, men ta gärna omvägen förbi de fina vitsorden på bloggen BiblioBuster.
Hemsidan för Ekhemmanet föddes för tre år sedan. Då startade jag tillsammans med maken bloggen Hej och karibuni som blev en dokumentation över familjens adoptionsvistelse i Kenya. Vi kom hem som fyra i familjen efter våra åtta månader i Nairobi och slutade blogga. För ett år sedan återupptog jag bloggandet på Villhabarn under namnet Cecilia summerar. Det har varit en del bekymmer med spam, så nu flyttar jag hem igen till den egna hemsidan. Denna gång med ett bloggverktyg som ger mer frihet och möjligheter än de tidigare.
