Den egenskap jag har minst av är tålamod. Det var därför jag avskydde syslöjd och aldrig skulle få för mig att pyssla med pärlor, pussel eller virkning. Det är bristen på tålamod som gör att jag hela livet har haft stökiga garderober och hellre trycker in skiten och stänger dörren än ödsla värdefull tid på att hålla ordning. De svåra prövningarna i livet tycks vara så totalt kopplade till just tålamod. Min pappas skallskada, barnalängtansåren, utmattningen, kenyanska domstolsprocessen och nu denna sjukdom som snart pågått i 14 månader. Tålamodskrävande minst sagt. En människa med en annan slags livssyn och religion än jag skulle kanske påstå att mina olyckor sänds mig för att jag behöver öva just tålamod. Det tror jag inte. Jag tror inte på att bedrövelser läggs på oss. De bara kommer och vi kan inte göra annat än att försöka genomleva dem.
Men denna gång prövas tålamodet mer än någonsin. Kanske är det inte en slump att ordet för patient på engelska är detsamma som ordet för att ha tålamod.
Jag är så också.
Och det har bara blivit värre med åren.
Ibland har mitt tålamod prövats intill bristningsgränsen.
Men just i vårt fall behövdes 10 års barnlängtan för att sedan klara de barn vi fick.
När allt håller på att braka behöver jag påminna mig om att det var ju de här barnen vi längtade så efter.
Då går det ett tag till.
Men sjukdom ser jag absolut ingen mening med.
Varken din eller min.
Kraaam och tack för att du skrev ännu ett inlägg.
Ja, det skulle kunna räcka med tålamodsprövande erfarenheter, men de tycks bara bli fler med åren… Jag önskar dig en gömma med nytt tålamod till de dagar när det tar slut. <3