Ett drygt halvår med feber har givit många undersökningar. Tyvärr inte tillräckligt många för att hitta det som gör mig sjuk. Men tillräckligt många för att få en erfarenhet av livet som patient. Research. Så fort jag mår bättre kommer mina rollfigurer drabbas av mystiska sjukdomar.
Häromdagen var jag med om en röntgen som har gjorts tidigare, och förvånades även denna gång över det märkliga tillvägagångssättet. Patienten ropas in av en sköterska som berättar att hen ska klä av sig på överkroppen och lägga sig på britsen. Sedan går sköterskan ut och patienten ligger kvar och tittar i taket.
Dörren är i en annan del av rummet och omöjlig att se från britsen. Första gången fick jag ligga där en kvart innan doktorn kom. Halvnaken och med tankar som lätt hamnar i oro i ett sånt läge. Tänk den som ligger på britsen och vet att det är en allvarlig cancer som kommer att synas på skärmen… Det är omöjligt att se när läkaren kommer in i rummet, och omöjligt att hälsa som jämlikar när en ligger ner halvnaken och en sätter sig intill och börjar jobba som om hen vore en del av maskinen och inte en läkare som ska ha en relation till patienten. Båda gångerna har det varit uppenbart trevliga läkare som har gjort undersökningen, men ingen verkar reflektera över hur situationen upplevs av patienten. Till och med Wikipedia talar om hur viktig relationen mellan läkare och patient är. Men i vårdens verklighet finns kanske varken tid för googling eller reflektion.
En annan reflektion är att det är trist att det extremt praktiska ordet ”hen” har fått en laddning innan det ens har tagits i bruk. Och trist om en så stor tidning som DN eldar på den värdeladdande brasan. Själva dementerar de att det skulle finnas ett henförbud, men säger å andra sidan att mängder av läsare har reagerat starkt när ordet har använts och att det ska undvikas eftersom hen ”kan uppfattas som ett queerpolitiskt ställningstagande”. De läsarreaktionerna är jag är inte förvånad över, även om jag suckar över den syn på olikhet som jag tycker att de signalerar. Jag har hört kristna vänner fnysa åt ordet hen som om det skulle kunna störa Guds skapelse. Också vänner kan ha åsikter som skiljer sig radikalt åt. Också patienten, oavsett vem hen är, kan behöva ett möte öga mot öga.
Undrar om inte Gud är en hen egentligen?
Jag tror det kan vara så.
Låter spännande det där med dina romanfigurer som ska drabbats av mystiska sjukomar. Ja då får du nytta av din erfarenhet från den här tiden.
Även om det naturligtvis hade varit bättre om du fått vara frisk.
Jag tycker också hen är ett ord som vittnar om Gud! Till Hens avbilder är vi skapade. Män och kvinnor.
Stackarna så sjuka de kommer att bli. Min psykiska utmattning för tio år sedan använde jag och maximerade hos min stackars Bea. Men sen hjälpte jag henne upp. Det är svårare i verkligheten än i böckerna
Ser mycket fram emot dina kommande patientskildringar! Även om jag inte alls tycker om orsaken till att du ”tvingats” till denna research!
Tycker hen är ett mycket bra ord, på rätt ställe. Är lite arg på DN just nu så tycker också att de är fåniga! 😉
Tack! Jag undrar vilka de kommer bli, och hur länge det kommer dröja innan jag ber dig korrekturläsa 😉 Jag kanske får hitta på en intrig som skulle ge utrymme för många hen.
Känner igen dina patienterfarenheterna. Oj så många gånger man legat där totalt utlämnad inte ens en ringklocka. Minns ssk när ajg gjorde en hjärtundersökning-.Läkaren kommer in ,hälsar inte ens,sätter igång maskinen och kör ultraljud på min kropp utan att säga ett ord, inte möter min blick, reser sig sen o säger det är klart o går ut.<och där ligger jag utan korsett o kan ej ta mig upp.Så småningom kom en sköterska o skulle städa o hittar mig och hjälper mig i korsett o kläder så ajg kunde lämna rummet. Då är man utelämnad. Jag brukar trösta mig med att jag är "ung" och tänka på alla gamla som är ännu mer utelämnade men det är inte okey Hoppas du ska få några svar snart. Kramar
Oj vilken skräck… Att det ska vara så svårt att se HELA patienten. Sorgligt! Jag tänker också på dem som inte förstår språket och kanske bär på minnen av skrämmande situationer. Det är en utmaning för landstingen att låta patienterna vara delaktiga i utvecklingen av vården.
Ja jag tycker ordet är jättebra, för det besparar en hel del tryckande på tangenterna när man ska skriva Han/hon, om man inte vet om det är en han eller en hon. Sen tycker väl jag att det är lite överdrift när det stod i tidningen om föräldrar som vägrade säga om barnet var en pojke eller en flicka men det hänger ju inte ihop med ordet alls.
Och det där med sjukvården, sånt där kan jag bli jättestressad av, allt väntandet och att man inte har en aning om när läkaren kommer. Hade det varit så svårt att du hade fått byta om efter att han kommit liksom? Jag har varit med om liknande situationer. Eller att man sitter i ett undersökningsrum och har fått ta av sig på överkroppen och så ska läkaren gå iväg och låser inte dörren och man vet inte om man ska gå och hämta kläderna och skyla sig eller vad man ska göra eftersom någon annan när som helst kan komma in. Och varför är det alltis så att de ropar upp en och sen får man gå in i ett undersökningsrum och där kan man få vänta tio minuter på läkaren? Kunde de inte bara ropat upp en senare då eller?
Ja det är jättekonstigt.