Gunga mig, sjunger Eva Dahlgren just nu på Christer Björkmans sommarprat.

Det kom en fråga om hur jag mår nu. Tack för den och för andra så välkomna kommentarer. Det märks att bloggläsande numera inte är säsongsbetonat och begränsat till stationära datorer. Inte skrivande heller för den delen.

Detta skrivs från iPhonen i en solstol i skuggan. Det vore roligt att skriva att jag mår, om inte bra så åtminstone bättre och bättre dag för dag. Riktigt så är det inte. Visst känner jag mig bättre än när jag var som sjukast, och om jag hela tiden låg ner så skulle jag må ganska bra och känna mig nästan frisk. Men efter varje ansträngning (bilåkning några timmar, sjukhusbesök, trevligt middagssällskap, en tur på mataffären) så märker jag hur liten orken egentligen är, och hur lätt tempen stiger. Särskilt när flera aktiviteter kombineras. Och så sover jag mer än nånsin annars. Förmodligen också beroende på den tuffa medicineringen. Nästa vecka ska jag träffa infektionsdoktorn igen. Jag önskar förstås svar på alla mina funderingar (Ska det vara så här? Hur lång tid tar det? Vad säger alla proverna?) men som luttrad feberpatient anar jag att jag kommer gå hem med lika många frågor. Och en ny skopa trötthet.

Men det händer bra saker med. Jag är där familjen är, och jag har läst en fantastisk, makalös, otrolig bok. Den ska jag berätta om senare.