När jag var 25 år såg jag en film som hade stor betydelse för synen på livet som kristen. Filmen heter Priest och är signerad Antonia Birds. En av våra prästvänner har försökt få tag på den de senaste åren men den tycks omöjlig att hitta idag. Jag visste att den funnits på VHS hemma hos oss men hittade den inte trots flera genomletningar av videohyllorna (ja, vi har såna, och ser VHS rätt ofta – och så har vi bara tjockteve. 😉 )
Men så lyckades jag för ett tag sen övertala sonen att vi skulle leka med mina och storasysters gamla barbiedockor, och där – längst ner i kartonghögen i källaren – fanns en låda med videofilmer. Bland annat Priest.
Nu har en god granne lagt över den på DVD och vi kan tryggt gå in i framtiden utan att mista en fantastisk film. För tillfället oroar jag mig över att behöva ställa in mig på att gå in i den framtiden med feber, och jag känner igen mig så väl i Greg i filmen när han ropar åt Jesus ”Gör nånting!”
Men det som hans strid gäller går inte riktigt att jämföra med en neverending feber. Den gäller vetskapen om att en ung flicka far illa och kampen med att få tron att gå ihop den egna homosexualiteten. Om hur min tro går ihop med (andras) homosexualitet har jag gjort tydligt tidigare, i blogg och i Väntrum. Jag tror att mycket av det förhållningssättet bottnar i de tankar som den här filmen gav mig.
Barbielådan då? Jo, vi fick en lekstund när vi två som har gillat de här dockorna återupplevde barmdomsminnen och när den som tidigare ratat (det som han kallat) ”tjejleksaker” också kunde lockas med i leken. Heja, tycker mamman som skulle önska att det inte fanns i barns vokabulär att kalla saker för tjejgrejer och killgrejer.
Ibland är det lättare med barn med särskilda behov.
Alltså vissa saker.
Jag har två barn som båda haft varsint stor docka som följt dom ända upp i 12 årsålder.
De har inte ens tänkt på att det är mest flickor som leker med dockpr.
Den ena ä 27 nu och hans docka har jag sparat och han ska få tillbaks den när han kommer att uppskatta den som mest.
Den andra fyllder snart 12. Och han leker fortfarande med sin.
Tror lek med dockor tränar empatin.
Roligt att ni hittade på barbiedockorna.
Och filmen också förstås.
Kram
Vad härligt med dina pojkars dockor! Omvårdnad och relationsträning. Det är fint. Vår lille har två dockor som han aldrig har kallat tjejgrejer, utan familjemedlemmar. Båda är bruna i ”skinnet” <3
Jag tror jag måste ha varit i 18-årsåldern när jag såg filmen för andra gången (jag minns inte första gången, jag minns bara att jag sett den och därför föreslog den) tillsammans med den förste A. Min homosexuelle litauiske bäste vän som flyttat in i min 15 kvadrat stora etta och som hade stora problem med sexualiteten (Litauen är INTE Sverige; inte ens nu). Dessutom katolik. Och det ansiktsuttrycket kommer nog alltid finnas på min näthinna. Tyvärr är den förste A borta – han dog 8 år före lille A just pga sin homosexualitet. Men tiden i Sverige bjöd i alla fall på ett annat liv för en tid.
Åh så mycket minnen det måste komma upp… vänskap och sorg. Den är så stark den filmen, att jag inte kan föreställa mig att se den när den berör en på ett personligt plan.
Åh, den filmen är så bra! Så bra att den dök upp bland barbiesarna (heter det så i plural tro…). Min största önskan är att alla leksaker, färger osv bara kan få vara just det de är. INTE tillägnas något könsspecifikt signum…
Jag håller med, och blir lite bedrövad över hur snabbt det gick att komma hem från förskolan med de klassiska könsbedömningarna. ”Nej, mamma, jag kan inte ha dom där strumporna mer. Dom är för tjejiga”.
Barbisarna heter det enligt Pija Lindenbaum. http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9129666961 Jag rekommenderar alla hennes böcker.
Jag älskar Manne är en ny bok för mindre barn som är helt ljuvlig och ger igenkänning till våra pojkar.