Alla som är extremt trötta på att vara sjuka räcker upp en hand. Ju längre tid med feber desto tröttare. Och än har jag inte hittat kombon detektiv/läkare som lägger ner allt annat arbete för att försöka hitta vad som är fel. Eller så är det just som de gissar att det är ett virus. Men jag tycker att det räcker nu. Fast man får inte alltid välja.

Idag har jag valt att ligga ner ända tills barn skulle hämtas och tandläkas. (En liten och totalt bilburen utflykt som ändå krävde stor kraftsamling) Därför passade det bra att jag igår fick en mycket intressant bok på posten. Främling – en bok om Carola. Jag har hunnit halvvägs och tycker mycket om den. Jag hör inte till de allra största fansen men har alltid tyckt bra om Carola och illa om mediadrevet mot henne. Så boken är välkommen och passar bra just nu när jag också följer Carolas adoptionsblogg. Människor kommenterar flitigt där, och somliga verkar tycka att det i princip är vanvård att blogga om sitt barn. Fastän Carola gör det på ett varsamt, varmt och inte det minsta utlämnande sätt. Tur att vi inte blev anmälda för vanvård när vi bloggade under vår åtta månaders adoptionsresa. Vi hade självklart mycket färre läsare men bloggade och skrev artiklar eftersom vi tror att det är bra att människor får vara med och dela resan, och att de som inte har sett familjer med blandade färger förut blir mindre rädda om de får – och vill – följa. Jag tror dessutom att Carolas blogg skyddar hennes barn från skvallerartiklar som annars skulle ha dykt upp i tomrummet.

Nu när jag har kommit till kapitlet som handlar om Sound of Music så blir jag påmind om något jag hade glömt. Vi såg musikalen strax efter premiären, och precis som Koljonen/Ekström skriver så var Carola klippt och skuren för rollen som Maria. Det var en njutning från början till slut för nån som älskar filmen. När jag såg musikalen på senare år (och fått en dotter som också är SoM-fantast) så spelade Pernilla Wahlgren huvudrollen. Jag höll på att gå ut. Det var en skrikig fars jämfört med Carolas insats. Nåväl. Vi satt allra längst fram 1995 och såg en fantastisk uppsättning av Sound of Music på Göta Lejon. Jag var helt hänförd och gjorde som vanligt: skrev och tackade. Det här var på den tiden man skrev brev eller vykort, så det gjorde jag med adressat hela ensemblen, och så några särskilda tack till Carola och några av barnen som var helt enastående. Jag fick ett svar. Carola hade skrivit det själv, med guldpenna. Stort. Roligt att komma ihåg det just nu när det råder både vanlig feber och Carolafeber här hemma. Jag har t o m lyckats få lilleman att ändra texten när han nynnar på Sean Banans hemska låt. Så nu säger gossen själv att ”Jo, Carola är bra!” Huvudsaken är att hon är bra för sina barn, och det tvivlar jag inte på.