Det tog många flygturer innan jag slutade reagera med en ahaupplevelse över en viss del av säkerhetsinstruktionerna. Nämligen den om att tänka på sig själv innan man hjälper någon annan med syrgasmasken. Exempelvis sitt barn. Instinkten säger förstås att jag först ska rädda mitt barn, men eftertanken något annat, att om jag hjälper mig själv först kan vi båda räddas.
Det är svårt det här. Vi lär oss tidigt att det goda är att hjälpa andra, att göra mot andra vad vi vill att de ska göra mot oss. Så kommer vi i lägen där något annat krävs, då det är helt nödvändigt att sätta oss själva i första rummet. Det är inte lätt. Jag känner mig som en skurk när jag avsäger mig ansvarsuppdrag, säger nej till att hjälpa någon som behöver mig, när jag avböjer någons erbjudande om hjälp för att jag inte klarar den fysiska ansträngningen med att ta emot den. Och fastän jag känner mig som en skurk så behöver jag lära mig. Lära mig att ta på mig masken själv först, och inse att det kanske kommer dröja månader eller år innan jag hjälper någon annan med samma sak. Det gäller bara att hålla ögonen öppna så att inte bekvämlighet eller själviskhet smyger sig in och hindrar mig från att göra det jag faktiskt kan. Jag är övertygad om att vi alla kan göra något för andra, och lika övertygad om att vi alla drabbas av stunder när vi inte förmår tänka på någon annans behov. Jag gör det ibland. Om de stunderna blir för långa vill jag vara uppmärksam och försöka bryta också de mönstren. Men just nu är det inte viljan det är fel på, utan förmågan.
Intressanta reflektioner! Men ja så är det. Det där med samvete sitter djupt rotat. Men det är faktiskt precis så det är. Drunknar man själv kan man ju rimligen inte hjälpa andra.. Eller också hjälper man den andre och den klättrar på dig i sin drunkning så att du drunknar. Vad är bäst att rädda? Sig själv eller den andre? Vem kommer att tacka dig för att du drunknade? Samt att du får ju inte höra det.
Men det är åter en annan sak i ditt resonemang jag lägger märke till som får mig att skriva svar. Denna gång meningen om att du fysiskt drar dig undan ev hjälp.
TACK!! Jag är inte ensam om den känslan. Jag är emellanåt så dålig så jag faktiskt skulle behöva hemtjänst. Jag hade det ett tag efter min ena operation. MEN det var så otroligt jobbigt pga IH:n, inte operationen, så jag tyckte det var jobbigt när de kom och att de mest störde faktiskt även om jag behövde dem. Sjukt va? Men så kände jag, samtidigt som jag fick skuldkänslor över dessa tankar. Även om jag i detta fall betalade min service.
Men att de kom 3 gånger om dagen, när jag måste sova, att de på så sätt tvingade upp mig, när jag vanligen inte ens orkar då. När jag inte äter mer än kanske lite fil och flingor som absolut nödfall i flera dar, för att jag orkar inte kliva upp och förbereda och laga samt äta mat. Att jag sover över mattiderna, och att det inte ens gör något, för jag har verkligen inte ork. Därav också en del av det kraschade äktenskapet.
Att jag hade inte ork att laga mat åt 2 eller fler personer ens. Men fick heller ingen hjälp att få maten lagad. Då gjorde han mat åt sig själv men struntade i mig, som verkligen hade behövt hans hjälp.
Han tyckte att: skyll dig själv om du inte orkar laga mat då. Han tog det som lathet och ovilja bara.
Att jag är så sjuk att jag inte orkar tyckte han var bara larv och simulans.
Det gjorde att jag kände att: Nej det här orkar jag inte med. Han tog den lilla lilla energi jag råkade ha.
Men detta gör också att jag vet att familj måste räknas bort då jag skulle inte ha orken även om det är/ var ett absolut krav, typ att barnen måste få mat och omsorg. Jag orkar inte hur mycket absolut krav det än är.
Orden: Så kan man INTE göra som mamma! Nä men det vet väl jag också!! Men detta går inte att forcera med viljan, så är det bara. Tro mig jag har försökt många många gånger, med en totalkollaps på flera veckor och månader som följd.
För hela etablissemanget är uppbyggt så. Man är lat om man inte gör något, en ful dum lat dålig människa. Så man är faktiskt välsignad om man har en familj som faktiskt förstår och avlastar en istället för att motarbeta en. Skuldkänslor funkar inte bra i kombination med kroniska sjukdomar heller. Samtidigt som man hatar av samma orsak att vara beroende av någon. Man vill behöva och vara behövd i en balans. Men när det blir en tydlig förskjutning och oblans där man själv är i hjälpbehov hela tiden så tappar man självförtroende och allting.
Där etablissemanget skapat denna skuld och skamkänsla under många många 100 år. Som fortfarande när det gäller finns i väggarna.
Det är då man måste omvärdera sig själv och sina tankar för att inte gå under.
Är man självisk för att man behöver så mycket hjälp? Är det fult att behöva hjälp? Om svaret inom sig är ja, så måste man jobba med tanken att vad är det som är fult och varför? Går det att omvärdera tanken?
Ja det gör det, men det kan ta mycket mycket tid och återfall innan man blivit stark och trygg i sig själv och kan ta vad andra tycker och misstycker.
Man måste också tillåta sig att dessutom få återfall och bakslag i sina tankar, för att kunna stärkas vidare.
Man måste tänka i termer som oumbärlighet. Är man oumbärlig? Har man gjort sig oumbärlig? Det är många och stora processer, så det går absolut inte över en natt. Varför har man tex gjort sig oumbärlig? Vad är det man själv behöver i det? Närheten, ömheten, känslan att själv vara behövd, är det föräldrars andras krav och ramar, inte ens egna? Vad är ens egna och vad är andras här?
VEM äger problemet, och hur mycket kan man göra åt det själv? Om det tex är en syskonfejd, är problemet ditt då? Eller är det något du faktiskt inte kan påverka, tex mellan 2 andra syskon än du inblandad?
Är det något man själv behöver vara involverad i, att vara måltavla för? Om och när man känner att det är inte du som är ägare till problemet så måste man ibland släppa det, för sin egen sinnesros skull.
Man kan använda infon för att stärka sig själv. Ja du vet om saken, men det är inte din uppgift alltid att lösa det. Man kan lyssna om man orkar, men man behöver inte aktivt delta i problemlösningen.
Ibland måste man tom låta folk gå. Att man kan inte göra sig till föremål hos andra, när man inte själv kan påverka det som händer. Det i sig kan skapa en sorg som måste bearbetas, men efter så är man starkare och tryggare och kan bättre hjälpa vid ev behov då. Se det som betraktare, inte som medkombatant.
Oavsett denna psykologi så håller jag alltså med dig om att det är jobbigt att ta emot hjälp i denna typ av mående och det är aldrig för o vara förnäm och fin i kanten eller sociala värderingar, klass osv, utan helt enkelt för att man är så slut och utmattad att ja tom hjälp känns jobbigt. Då är det mycket när tom hjälp känns som du skriver fysiskt jobbigt att ta emot.
I detta fall är man heller inte berättigad till personlig assistent eftersom man ju fysiskt kan tvätta städa och utföra de sysslor som ska. Men att det är den mentala uttröttbarheten som sätter stopp. tyvärr är det ju DET inte FK tycks vilja fatta.
Jag säger jadå jag kan jobba! OM bara det finns en arbetsgivare som accepterar oväntade och fluktuerande bortfall flera gånger i veckan, och månader. Finns det så är jag den första att rusa till ett jobb!men ja jag kan lyfta 2 kg över axelhöjd. ja jag kan sitta stå äta gå själv, Ja jag kan hänga tvätt och gå i trappor. Men mentalt finns inte den kapacitet som krävs för ett simultant arbete, med deadlines och stora processer. Alltifrån telefonförsäljning till redovisning, till truckförare på lager. Jag blir både fysiskt och mentalt så slut att en återhämtningstid på 1-2 dagar inte på något sätt är nog för mig. Är det ens värt 2 dagars arbete för 3 veckors återhämtning?
Finns inte en arbetsgivare i detta land eller andra länder som skulle acceptera något sådant. Nej och så länge det är så så kan jag inte bidra på arbetsmarknaden hur många piskor eller indragen sjukpeng, ersättning, kräla i dyn som skapas.
Tyvärr då får jag bli hemlös och lägga mig och dö. Resurserna finns inte iallafall.
Läste ditt inlägg och la ifrån mig paddan för att fundera lite. Tog upp en bok och läser förvånat ”förordet” av Moder Teresa:
Det händer ofta att de som
ägnar sig åt att sprida ljus till andra
själva blir kvar i mörkret.
Nu måste jag ju lägga ifrån mig boken också för att fundera. Kram!
Goa fina ❤ Hög igenkänningsfaktor! Vi måste orka för att orka hjälpa andra..
Hoppas så du återfår allt det du saknar.
Kram
Tack för era reflektioner! <3
Moder Teresas ord tänker jag vidare på...
Känner igen mig… <3 Kram
❤️