Den här dagen fick ett tema. Den första frälsarkransen på lunchrasten följdes av fler. Och detta samtidigt som vänner från olika håll signalerade att orken börjat ta slut. Att vardagshavet stormar så hårt att det är svårt att hålla huvudet över vattenytan.
Symboliken känns viktig. Det finns livbojar att ta tag i, om man vågar stanna upp och se sig omkring fastän havet och viljan säger åt en att kämpa vidare. Men när kraften håller på att sina gäller det att se vad det är jag behöver, och vad jag ska avvara. Att räcka ut handen och famlande hitta något eller någon som gör att det bär. Ett litet simtag till. Och ett litet till. Jag önskar det för vännerna idag och för mig själv den dag det är min ork som tryter.
Vad vore vi utan en hjälpande hand?!
Jag har börjat läsa din bok Väntrum nu. Har läst 2/3 på två dagar och jag tycker att den är hur bra som helst!
Tack för en jättesnabb leverans!
Tack för ett tänkvärt inlägg! Fina vänner är en verklig livboj – och en partner att växeldra med. Just det har slagit mig de senaste dagarna när familjen är krasslig – alla utom jag – och då kan jag dra och livboja med mat och kurer.
Tack för era ord och för fina inlägget Drutten!
Ja, vi får glädjas åt att vara varandras livbojar. Och minnas att vi ibland ska vara vår egen livboj….