Efter att ha umgåtts med vänner som alla längtar efter nästa resa till Kenya började jag fundera över att så många andra uttrycker rädsla för att resa till Afrika och i synnerhet Kenya. Jag kan inte ens räkna alla de gånger som jag har hört just den kommentaren ”Jag skulle inte vilja resa till Kenya. Det är alldeles för osäkert.” Det talas mer om hiv, brottslighet och korruption i Kenya än om det fantastiska turistmål det utgör. Aldrig har jag hört någon säga så om länder i Asien, och Thailand nämns ofta som ett av de vänligaste länder man kan besöka, utan att några problem med brottslighet eller andra bekymmer nämns. Jag anade ugglor i mossen och ville bena ut om t ex Thailandsresor är så riskfria som de utmålas och om det verkligen är så att Kenya hör till de farligaste länderna i världen.
Detta är aktuella fakta:
– På listan över världens 50 farligaste städer finns inte Nairobi med, trots att det är mycket vanligt att utpeka just Kenyas huvudstad som en av världens farligaste städer. Inte heller nån stad i Thailand finns med.
– UD avråder från resor till två områden i Kenya, på gränsen till Somalia, men till fyra provinser i Thailand.
– Kenya finns tillsammans med Nepal på plats 35 på listan över de mest korrupta länderna i världen. (Thailand ligger bättre till än Kenya, och delar plats på listan med de afrikanska länderna Swaziland och Zambia)
– Kenya finns inte med på listan över var svenskar smittas med hiv, medan Thailand hör till de vanligaste.
– Bland tidningsartiklar från det senaste året utnämns Phuket till en av världens farligaste platser medan nya artiklar om riskerna med Kenyaresor är svårare att hitta.
Inget av det här skulle få mig att låta bli att resa för Thailand om jag var sugen på det. Absolut inte. Jämförelsen handlar inte om att svartmåla Thailand, utan att nyansera en världsbild som ofta är alltför svartvit. Rädsla skulle inte hindra mig från att resa till Thailand, men Kenya lockar så mycket mer. Därför är det oroväckande att just Kenya i vardagliga samtal utmålas som ett av världens farligaste och mest korrupta länder.
Så jag kan inte släppa tanken: är det främlingsfientlighet som styr de föreställningar vi väljer att odla om andra länder? Asiens länder och befolkning är generellt mer välbekant för svenskar än Afrikas länder och befolkning. Mer välbekant och därmed mindre skrämmande. Så jag sörjer att så många uttrycker en rädsla för resor just till den afrikanska kontinenten, för jag tror rädslan säger mer om mentaliteten bland svenskarna än om det faktiska läget i afrikanska länder. Som i vårt längtans Kenya.
Högt uppe på Ngong hills, utanför Nairobi. Tillsammans med några av helgens vänner.
Giraffer just vid storstaden. Bara i Nairobi.
Zanzibar (Tanzania). Ingen jetlag. Overklig värme och mängder av palmer.
Jag kan inte alls känna igen mig i att det skulle vara en slags rasism.Har aldrig hört folk säga att det skuell vara farligare. För mig är de afrikanska länderna så mycket mer vanliga resmål än Thailand. Alla missionärer som kom o bodde hos oss och berättade och delade den afrikanska kontinenten och gav oss kärlek till de männsikorna. I vår kyrka ordnar vi resor till Tanzania men inte till Thailand och jag har aldrig hört ngt negativt.Det som har hörts har varit den enorma värme de möttes med och en kärlek o längtan att återigen få komma tillbaka. Man kan nästan se på de männsikor som varit till Afrika hur deras hjärtan har förändrats. Min dottern har ju varit volontär i både Afrika och Thailand och aldrig jag hör att hon vill tillbaka till Thailand men till Zambia skulle hon åka i morgon. Jag kan ju av naturliga skäl inte åka någonstans, men tex Tanzania ligger mycket närmare min längtan. Sen tänker jag att det man inte vet ngt om är alltid skrämmande men det behöver inte innebära rasism.
Att välja ordet rasism var en medveten twist, och ögonfångare. Men jag tror att fördomar och rädsla för det som är främmande är olika sidor av samma mynt. Även om en del nog tycker att det går inflation i användandet av ordet rasism så tror jag faktiskt det finns fog för det. Fördomarna mot andra människor är större än vi ser eller vill se. Och i tragiska rangordningar av status landar afrikaner lågt.
I kristna sammanhang har jag mer sällan märkt av rädsla för att resa till Afrika, men generellt har jag hört det mycket, mycket ofta. Särskilt när vi var på väg att bosätta oss i Kenya. Och jag har alltid reagerat starkt inombords eftersom Afrika som världsdel ligger så nära mig. Ett annat exempel på bilden av Afrikas status är att både vi och många andra adoptivföräldrar till afrikanska barn har fått kommentarer som handlar om att (andra påstår att) det är en fördel ju ljusare barnet är…
När vi var inne på adoptionstankar var det afrika vi tänkte på.
Men det blev ju inte så
Eftersom socialen inte ville ge oss medgivande för adoption.
Men visst finns en rädsla för det okända även utan rasism
I mitt fall vet jag att jag skulle bränna sönder hårbotten för jag har urtunnt hår.
Något annat som skrämmer mig är historier fråm Afrika om giftormar som dykt upp när folk sover.
Men det otäckste tror jag är när jag hör om sandloppor som borrar sig in i fötterna.
Nu skulle jag heller inte vilja åka till Thailand.
Kram från Tolmia
Med solmössa, bra skor och varsamhet kan du åka vart du vill. 🙂
Det intressanta kan jag tycka är varför vi svenskar, som kan nog betraktas som ett tämligen politiskt medvetet folk, väljer i stora skaror att resa till Thailand, en militärdiktatur som kränker mänskliga rättigheter och i praktiken tillåter sexturism och då även när det drabbar landets barn. Billig vistelse, ständigt leende och servicevilliga thailändare – här kan vi känna oss som riktiga kungar även med en blygsam reskassa. Handlar det inte till syvende och sist om ren nykolonialism och ingenting annat? Hur mycket av all-inclusive vistelsen i Ving, Apollo eller Fritidsresornas anläggningar hamnar i fickan på den thailändska arbetaren? Eller på den hårt utnyttjade burmesiska (illegala) gästarbetaren?
Kenya, underbara Kenya. Turismen fick ett ordentligt törn vid förrförra val och har inte återhämtat sig sedan dess, gäller även för svenska resebolag som precis då hade kommit igång med Kenyacharters. Även här försvinner största delen av intäkterna från turismen ur landet till stora utländska hotellkedjor. Nog är det också så att Thailand är ett välinarbetat turistmål för oss till skillnad från Kenya. Och fortfarande upplevs nog Kenya främmande på samma sätt som i stort sett hela den övriga afrikanska kontinenten (se Jens Assurs utställning ”Africa is a Great Country”).
Blev lite ”off-topic” detta inlägg men som slutkläm vill jag uppmana alla Thailand-, Kenya-, mm resenärer att anlita landets företag för sin vistelse, detta för att gynna de lokala företag i stället för de utländska.
Tack för avtryck och för intressanta funderingar, Tiina! Ja, nog kan viss turism ibland ge en känsla av kolonialism, och jag märker att jag ju äldre jag blir drömmer mer om lyxig enskildhet än om skumpiga långturer på lokalbussar. TWOGs var vi när vi reste runt i Zimbabwe för 20 år sen, enligt Lonely Planet: Third World Groupies!
En stor fördel med att ha bott så länge i ett land är att man hinner etablera kontakt med lokala researrangörer. Redan vid första återresan var det bara flygresan vi bokade via nåt storföretag. (Och gynnade Etiopien istället just då 😉 ) Och så kommer det bli nästa gång med. Längtar tills den resan är möjlig!