Tacksamhet brukar vara en av grundtonerna i mitt livsackord. Det som tog över när strängen som sjöng om den stora längtan kunde lossas och ersättas. Det har hänt att en vän bett att få tala med mig om tacksamhet eftersom hon hört den strängen ljuda hos mig. Det är stort att få en sån fråga, och en vila att få leva i ett stort mått av tacksamhet.
Ändå brister den strängen ibland. Som just i detta nu. När jag inte kan göra annat än att sitta och vänta. Sitta och läsa på ett café. Det kan tyckas som en fantastisk syssla, men jag vill inte detta. Vill inte vara utanför det som sker. Vill inte missa härliga och unika utflyktsstunder med min familj. Vill inte ha så feberont i kroppen att jag skulle vilja våga lägga mig på bänken här intill. Vill inte ha en blytung elefant på ryggen när jag går några korta steg in på en affär. Jag som älskar att gå raskt vill inte behöva gå så sakta att försäljare kan fånga upp mig hur lätt som helst. Vill inte vara livrädd att den här tuffa medicineringen inte ska hjälpa ett dyft. Men det är jag. Livrädd. Tre veckor med värstingläkemedel har inte givit någon enda förbättring. Fastän jag har lovat mig att inte känna efter förrän efter ett par månader så kan jag inte låta bli. Förstås. Trots att tretton månader av oavbruten sjukdom sliter på hoppet.
Om jag vore en löpsedel skulle det ha stått att jag rasar över min feber. Aldrig annars rasar väl människor utom i dagspressen. Och i Evert Taubes tacksamhetsvisa. Så länge skutan kan gå. Men där handlar det om ”rasande tur”. Något som jag själv skulle ha kallat rasande nåd. Just den känsla jag vill få fatt på men inte hittar i detta ledsna, värkande ögonblick. Jag får ta musiken till hjälp och försöka hitta den rasande nåden bakom allt det andra som rasar.
Så länge skutan kan gå
Evert Taube
Så länge skutan kan gå,
så länge hjärtat kan slå,
så länge solen den glittrar på böljorna blå.
Om blott en dag eller två
så håll tillgodo ändå,
för det finns många som aldrig en ljusglimt kan få!
Och vem har sagt att just du kom till världen
för att få solsken och lycka på färden?
Att under stjärnornas glans
bli purrad uti en skans,
att få en kyss eller två i en yrande dans?
Ja, vem har sagt att just du ska ha hörsel och syn,
höra böljornas brus och kunna sjunga!
Och vem har sagt att just du ska ha bästa menyn
och som fågeln på vågorna gunga!
Och vid motorernas gång
och ifall vakten blir lång,
så minns att snart klämtar klockan för dig: ding-ding-dång!
Så länge skutan kan gå,
så länge hjärtat kan slå,
så länge solen den glittrar på böljorna blå.
Så tag med glädje ditt jobb fast du lider,
snart får du vila i eviga tider!
Men inte hindar det alls
att du är glad och ger hals
så kläm nu i med en verkligt sjusjungande vals!
Det är en rasande tur att du lever min vän
och kan valsa omkring uti Havanna!
Om pengarna tagit slut gå till sjöss om igen
med karibens passadvind kring pannan.
Klara jobbet med glans
gå iland någonstans,
ta en kyss eller två i en yrande dans!
Så länge skutan kan gå,
så länge hjärtat kan slå,
så länge solen den glittrar på böljorna blå.
Käraste vännen. Vad jag lider med dig.Om jag kunde göra något skulle jag lyfta ev febern, näpsa den i Jesu namn som Jesus gjorde med Petri svärmor. Jag ber och många ber och tänker ändå att tjatet ska löna sig.
Att du blir less och rasande är fullt förståeligt. Sen är de alltid svårare när famil får och kan göra saker som man själv får avstå, saknaden blir större då än när livet löper i vardagsfotspår. Förstår oxå oron kring medicineringen.Att kämpa utan att veta om det ger effekt och vilken effekt det ger. Där har vi nog samma frågor , jag vet inte om denna odrägliga cancerbehanding som jag nu kämpat med i flera år ska ge effekt så cancern är borta eller om den ligger o lurar där jag inte kan känna den. Jag håller framför mig det 50 % anslaget att istället för ett års överlevdnad ger den två, istället för två fyra och hoppas att det denna gång ska stämma så inte återfallen finns redan innan avslutad kur.
Ber att du skule få börja märka ngn lite förbättring. Är det Umeå som håller i dig? Ber oxå att du sk orka göra ngt med familjen och inte bara vara påtittare. Framförallt ber jag om nytt mod och kraft att orka kämpa och mest av allt om feber försvinn. Stor kram från mig
Tack min vän, för din omtanke och bön. Jag har sagt det förr: jag måste ha varit vägledd den dag jag mötte dig och din blogg – som har förberett mig så mycket på den här kraftlösa tiden.
Oj så jag önskar att din tuffa behandling ska ha gjort sin verkan, och att det är återhämtning som ska gälla nu. Kramar!
Det har varit en tuff början på 2013. Jag har självmant tagit på mig mycket och nu börjar det verkligen märkas. Även om det är roliga saker i grund och botten börjar orken tryta. Ibland känns det nästan orättvist.
Plötsligt får man dock en ögonöppnare! Mina nära och jag själv är friska och krya, vi orkar företa oss både roliga och mindre roliga aktiviteter och tröttheten vi känner beror mest på sömnbrist.
Idag önskar jag att du Cecilia, också får vara frisk och känna den där utmattningen som inte beror på feber och värk, utan att man hållit igång med jobb och aktiviteter hela dagen när man stupar i säng. Nästa gång jag tittar in hos dig hoppas jag att medicinerna börjar ge lite resultat!
Tack kära Birgitta för din så fina omtanke! Jag önskar att du ska hitta den vila du behöver, och att ni ska fortsätta vara friska.