Vi tar nya tag, jag och min feber. En del människor har helt oförklarlig feber länge, länge, och jag är tydligen sån. Stärkt av doktorns ord att jag ska göra det jag orkar så har jag bestämt mig för att tänja på gränserna och göra en del som jag egentligen blir lite för trött av.

Så ikväll följde hela familjen med när trettonåringen skulle öva solosång med finaste komp. Förutom denna skönsång, som jag får vara mor till, så fick vi lyssna till livemusik i familjär glasveranda. Gott fika och gott sällskap. Och vårregn på rutan.
Inombordslig värme på flera plan.