Det är snart tio år sedan jag började återupptäcka skrivandet som mitt sätt att hantera livet. En kurs i kreativt skrivande efter en tid av sjukdom hjälpte till att ge en ovärderlig kanal eller ventil för allt som rymdes inombords. Och inte bara det. Jag tror att jag skriver något som behöver läsas, och som i vissa fall gör verklig skillnad. Det är stort att få vara ett sånt verktyg och jag tror att det här är min gåva, som Gud har lagt i mig och som jag har till uppdrag att förvalta och inte förringa. Därför orkar jag ibland fundera över hur jag ska nå ut med allt det skrivna. Väntrum är klar sen länge, men det finns många andra texter som ännu inte har hittat sina läsare. En del av dem har landat i ett förlags mejlkorg, och även om det inte kommer leda någon annanstans än till refusering så är det ett steg. En handling av vilja.
Som bekant hindrar feberhuvudet det kreativa skrivandet för tillfället, men när jag skriver handlar det om relationer, livsfrågor och självkännedom. Därför intresserar det mig när andra vill utforska just det och bjuda in andra att dela resan. Jag tänker på Radiopsykologen (förstås) och nu också Par i terapi på SVT. Jag hade sett glimtar av programmet och tyckt om det jag sett. Respektfullt, lärorikt och oerhört generöst att jag får vara med vid terapisoffan och lära om mig själv genom det jag hör. Häromdagen förstod jag att ett par från mina trakter var med, ett par som jag har sett skymten av och som är vänner till vänner. Det programmet såg jag igår, och då blev det ännu starkare. Så uppenbart att detta är på riktigt. Verkliga, vanliga människor som kämpar med verkliga och vanliga livsfrågor och relationer. Det blir tydligt i programmet vad det är i individerna historia som gör att det lätt låser sig i konflikterna, och jag tänker mig att jag i alla mina relationer har massor att lära om det som hänt mig och därför händer inom mig om och om igen. Stor eloge till de medverkande, och stort tack att jag får vara med.
Idag har jag gjort ett bankbesök trots att kroppen sa nej. Tanken på att välbehövliga pengar annars skulle gå till spillo beroende på ett förfallodatum var en tillräcklig morot. På väg från banken gick jag in i den anrika tebutik som har inspirerat mig till en novell. En text om relationer och de inre sår som ibland kan hindra relationer från att blomma. Jag är tacksam att själv leva i en blomsteräng. Och igår planterade man och son mängder av lökar som ger hopp om nya tider.
Jag såg också ett av programmen med paren, fast inte det som du la upp där. Jag tycker sånt är jätteintressant och jag förundras över hur paren vågar göra det där i TV, för jag hade nog inte vågat det. Fast det är ju så bra att de vågar för alla brottas med problem och det ska ju inte vara fult eller fel att prata om det! Och ändå har jag svårt för att säga annat än att det är bra på jobbet tex. Det är konstigt men så är det..