Bakom porten finns den första lägenhet där jag bodde som vuxen. Förlovade tjugoåringar var vi när vi flyttade in i ett gemensamt hem och en ny stad för oss båda. Uppsala. Igår reste vi tillbaka. Idag reser vi hem. Kroppen värker och kinderna blossar, men glädjen värmer mer än febern.

Musik, som jag ska återkomma till, och möten med många gamla vänner. Vänner från den tiden. Nyvuxenheten. Livsformandet. Familjeblivandet. Det var så tydligt de där åren att vänskap också ger en slags familjeband. Söndagmiddagar, födelsedagar och högtider firade vi med dessa vänner. Dem som kyrkan gav oss.

Framför det kyrkfönstret vigdes vi, sjöng vi, formulerade vi vår tro och oss själva. Idag var vi tillbaka. En vän i predikstolen och andra i kören och bänkarna. Famnar i olika åldrar som berättade om dagar och relationer som har haft betydelse. De finns kvar. Inom mig. Och somliga möten, som ett med en nu åttioårig famn som får mig mer till mig varje gång jag möter den. Fastän så sällan är glädjen så stark och ömsesidig när det sker. Som att famnen gör de egna konturerna mer tydliga. Livgivande möten och vänskap som inte bryr sig om ålder eller avstånd. Som jag gläds åt att få uppleva det.