Hämtakraftdag.
En dag då nån slags skrivande ska få ske och många ljus ska tändas. Dagen började med en promenad med senaste Radiopsykologen. Den som ringde in var Marika som talade om sina tunga känslor inför att få barn och amma än en gång, och den bundenhet det innebär. Jag tänkte tidigt, att det här kommer att reta upp många barnlösa och tyvärr fick jag rätt. De har tydligen fått radera en del kommentarer för att det var rena påhopp. Så ledsen jag blir över att vi är så omogna i fråga om känslor att vi tror att vi har rätten att värdera andras känslor och upplevelser. Samma dömande från barnlöshetshåll som från hållet där mantrat lyder ”jag gör minsann ALLT för mitt barn och uppoffrar mig så gärna”.
Jag har också varit en barnlängtande som haft svårt att förstå mig på alla ”normalfertila jävlar som kan få barn och ändå klagar”. Jag kan förstå att de känslorna kommer och de är också tillåtna, men jag skulle önska att vi i högre grad förstår att alla har sitt. Den som har fått sitt barn har kanske en depression, en svår sorg, rädslor eller relationsproblem som kostar dem lika mycket kraft som barnlösheten gör för den som lider av det. Vi tycker för mycket om vad andra borde känna och göra och pratar för lite om våra egna känslor. Därför är jag så glad för Drömmen om ett barn som nu har avslutats. Igår grät jag med Emilie och Anders och med Anna och Anders som under det år som programmet pågick inte nådde den dröm de levt så länge med. Jag sörjer med dem, känner igen mig ofantligt mycket och hoppas så med dem. Och så gläds jag över deras mod att visa sina känslor också när det är tungt.
Vi behöver berätta för varann om att det ibland är tufft att vara människa.
Till och med när man har fått det man drömde så om.
Håller med precis. Det är ju inte så att bara för att man har fått det man så hett önskade -ett barn- så är kommer man aldrig tycka livet är jobbigt igen. Det är oro, bekymmer och annat elände även efteråt. Och det måste ju få vara okej, även om jag också kan tänka att det inte verkar vara det. Att det kan provocera. Få ditt efterlängtade barn och gnäll aldrig mer, punkt. Men så funkar ju inte livet.
Nä, så funkar ju inte livet. Tyvärr. Eller nåt 😉
Tack så mkt för hälsning Fröken Salt!
Jag håller med. Häromdagen läste jag en intervju med han som gjort filmen Timmarna och det var lite det här han beskrev på ett bra sätt; att först finns en massa stora svåra saker i livet som har med grundbehoven att göra. Typ kommer jag hitta någon att älska? Få barn osv? När dessa frågor är besvarade så kommer en rad filosofiska frågor som tar plats i livet. Att känna en tomhet då inför dessa när de där grundläggande sakerna redan finns känns nästan ännu läskigare, tycker jag. Då börjar man ju ifrågasätta de där första grejerna och om de inte funkar och känns bra så förstår jag katastrofkänslan även om de kanske går att bocka av dem på to-do-listan i livet….Rörigt men som du skriver -det går inte att döma andras upplevda sorger eller depressioner…
Just det, Mea. Intressant aspekt, att kanske må ännu sämre om man pga tomhet som eg är en annan hamnar i ifrågasättande av det som hör till basen för ens liv. Var läste du det?
Allt gott till dig!
Det är förstås inte riktigt så han beskriver det, Michael Cunningham, men det går kanske att tolka lite så. Intervjun var med honom i Dn och boken verkar bra! Det kanske blir nåt att läsa i jul?
http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/ingen-aldersnoja-for-forfattaren-michael-cunningham
God helg till dej!
Tack för den läsningen! Håller med om att boken vore intressant att läsa också!
Hoppas att du har en fin helg med.