Det är så mycket jag vill skriva om och reflektera över, men jag låter ofta bli för att spara på kraften. Den dyrbara. Säger därför ett gemensamt tack här för alla fina hälsningar. Tack!

Efter packning och en mils bilkörning i sakta mak kom jag och katten hem till vårt hus igår när övriga familjemedlemmar gjorde huvudstaden. Både jag och kissen jamade motvilligt över att lämna havet, men väl hemma var båda nöjda. Försommaren hade exploderat och kroppen (om än febrigare av bytamiljöbestyren) fylls av hopp. Så idag kunde jag omöjligt låta bli att inta frukosten ute. Solstolen är förvisso bakåtlutad, men huvudet ropar ändå ganska snart efter horisontalläge. Men jag kunde inte förmå mig. Fågelkvitter, vårdoft, syrenblad och blomsterglädje. Men när solen började nå mig mellan nyutslagna björkblad tog jag mig samman och gick in. Med mig har jag Sarah. Borde det inte finnas en kategori i den här bloggen som heter SDF? Jag skriver ju så ofta om henne. Men nu finns verkligen anledning. En ny låt. Så fantastisk. Och ja, jag vill resa mig upp. Vill välkomna en ny sommar och tro att den precis som tidigare somrar ska bidra till läkning i kroppen, så att jag får kraft att resa mig mer. Tills dess kommer jag, som i texten, åtminstone fortsätta höja min röst i frågor där det behövs. Men varsamt så kraften räcker.